Idag känner jag mig lite ensam, men det är dock långt ifrån synd om mig. I och med mitt reclaim-my-body-project så har morgonens 45 minuters springtur + jobb + 30 minuters gym satt sina spår – jag har liksom inget mer att ge. Zeb åker iväg till våra vänner och jag lagar middag, viker tvätt och plockar ihop. 18.05 – får man gå och sova snart?
I ensamheten föds ro och tacksamt sjunker jag nu ner på min turkosa orientaliska matta, med en kopp espresso och lyssnar på sommaren som tillsynes håller på att ge vika. Amen.
