I väntan på barnbarnen

Det är tisdag och bara fyra dagar till barnbarnen Vincento och Frances kommer för att sova över igen. Längtar. Idag har jag (efter en o-subtil anmärkan) påbörjat inköpen till en leksakslåda. Två dockor och två bilar blir allt en bra start + en Mumintrolls-tidning. När pojkarna är här finns det en sak som intresserar dem mest av allt och det är historien om hundarna vi vårt liv, och de finns alla gestaltade av keramikern Lisa Larsson. Vi börjar till vänster:

1: Farin: Det var 80-tal då jag köpte en blandras mellan en Cockerspaniel och en dvärgpudel = Cockeer-poo. Hon var en yster liten hund men mer minns jag ej.
2: Canelle: Denna norska stora aprikosa storpudel försåg mig med mycket glädje och motion, när barnen var små. Pudlar är min passion kommer ni att förstå.
3: Sara: Ja det var inte jag som döpte denna storpudel, men hennes ägare hade dött och jag tog hand om henne. Hon var visst vit, men på ett grå-beige-aktigt sätt. Det kurerade jag genom att färga henne som Pluto med hjälp av henna-färg.
4: Zeke: Detta var en inavlade afghan som vi tog hand om efter det att fyra ägare gett upp. Vi trodde att vi var pedagogiska hundproffs MEN denna hund var dock så skvatt galen att jag drog en lättnaden suck då veterinären förpassade den till hundhimlen.
5: Radar: Bullterriern. Så korkad att det (nästan) var charmigt. Fastnade oftast i en hörn på huset och förstod inte hur den skulle kunna ta sig därifrån. Radar var rar och snäll ändå tills nåt hände då den blev gammal. Då fick den nog ont någonstans eller så väcktes en kamp-gen till liv och den försökte döda hund nr 7. Veterinären nästa!
6: Konsten. Det var Amoranda som döpte den, denna högst envisa Tibetanska Spaniel. Så enkel på många sätt men så oerhört svår att dressera.
7: Java. Denna bruna storpudel var hund-kärleken i mitt liv. Aldrig har jag haft en sådan snäll, lydig, smart och lycklig hund. Jag törs nog aldrig köpa hund igen för ingen skulle någonsin kunna komma upp i denna kaliber. Men jag saknar henne än idag.

Dessa hundhistorier berättar vi om och om igen. Jag utelämnar pedagogiskt glädjen då Zeke dog, fast just Zeke är deras favorit då vi sa att han blev sjuk (och inte att har var sjuk i huvudet) och de önskar så att han skulle bli frisk. Så jag berättar, förskönar, förväxlar och varierar hundminnen för dem och vi klappar försiktigt på dessa dyrgripar med stor stor vördnad.

Laga mat med Chef Mió

Jag har köpt filéad aborre från Noah och jag har haft den i frysen ett tag nu, i väntan på en härlig måndag. Men eftersom aborren bara tar några minuter att tillreda så väntar vi med den. Tina den dock.

1: Köp småpotatis och förkoka dem. Slå på ugnen på 250 grader.

2: Fräs hackade kantareller. Häll på grädde och 1/4 bit grönsakts-buljongtärning/ person. Klipp i persilja, strö på lite chili och puttra på. PS: Jag satte i lite gurkmeja för att förhöja kantarellkänslan.

3: När potatisen är nästan klar så slänger du ner den färska bryssekålen (som du ansat lite) i potatispannan. 3 minuter. Sedan durkslags-dropp.

4: Blanda olivolja, pressad vitlök, salt och svartpeppar och rör runt detta med potatisen och brysselkålen. Sedan in i ugnen tills det fått färg/ potatisen nästa börjat spricka.

5: Blanda en dip till potatisen. Crème fraîche, lite pressad lime, 2 hackade sardeller, lite persilja. lite hackad kapris och flingsalt.

6: Stek aborren (eller du kanske har valt torsk här) med lite salt och svartpeppar. Servera med lite tomater. Bon appétit!

Helt sonika – Söndag

Och vips var det söndag, en dag som brutalt upplyser en om hur nära det är till nästa vecka. Jag packar en träningsväska men åker istället hem till Aidan, Emme och pojkarna.

Jag bestämmer mig att laga lyxig lunch, men hamnar på Max. Jag funderar på att ta en stärkande lur, men hamnar framför Netflix. Det är kanske inte min starkaste dag men jag skyller det hela på vår festmiddag (med tillhörande fest-dryck) som jag, Zeb & min rätt nya vän Nine hade igårkväll.

Nej det blir ingen söndagsmiddag heller, det vankas varma mackor…

En världsbild bland många

Jag växte upp med många intryck men ett av dem var min moders trygga världsbild över ”när saker inte gick riktigt som man tänkte sig”. Hon hade nog i ren självbevarelsedrift bestämt sig för att när någon reagerade/ överreagerade på hennes handling så skulle man inte direkt kasta sig i mothugg. Nej hennes sanning var sådan att det hela nog med 99,9% chans rörde sig om psykisk sjukdom och det gällde att bara stå tyst och stilla och lyssna på den vars vrede vällde över och i stillhet tycka synd och be för dem.

Hela tiden möter vi på situationer som vi inte kan tygla eller förstå oss på. Kanske är vi ansvarig, kanske inte – men min världsbild är tvärt emot mitt påbrå ändå den att anstränga sig för att göra det hela bra, om inte annat bättre.

Om det funkar? Jag tror mamma har/ hade en fridfullare kudde på att sova än mig.