Det är tisdag och bara fyra dagar till barnbarnen Vincento och Frances kommer för att sova över igen. Längtar. Idag har jag (efter en o-subtil anmärkan) påbörjat inköpen till en leksakslåda. Två dockor och två bilar blir allt en bra start + en Mumintrolls-tidning. När pojkarna är här finns det en sak som intresserar dem mest av allt och det är historien om hundarna vi vårt liv, och de finns alla gestaltade av keramikern Lisa Larsson. Vi börjar till vänster:

1: Farin: Det var 80-tal då jag köpte en blandras mellan en Cockerspaniel och en dvärgpudel = Cockeer-poo. Hon var en yster liten hund men mer minns jag ej.
2: Canelle: Denna norska stora aprikosa storpudel försåg mig med mycket glädje och motion, när barnen var små. Pudlar är min passion kommer ni att förstå.
3: Sara: Ja det var inte jag som döpte denna storpudel, men hennes ägare hade dött och jag tog hand om henne. Hon var visst vit, men på ett grå-beige-aktigt sätt. Det kurerade jag genom att färga henne som Pluto med hjälp av henna-färg.
4: Zeke: Detta var en inavlade afghan som vi tog hand om efter det att fyra ägare gett upp. Vi trodde att vi var pedagogiska hundproffs MEN denna hund var dock så skvatt galen att jag drog en lättnaden suck då veterinären förpassade den till hundhimlen.
5: Radar: Bullterriern. Så korkad att det (nästan) var charmigt. Fastnade oftast i en hörn på huset och förstod inte hur den skulle kunna ta sig därifrån. Radar var rar och snäll ändå tills nåt hände då den blev gammal. Då fick den nog ont någonstans eller så väcktes en kamp-gen till liv och den försökte döda hund nr 7. Veterinären nästa!
6: Konsten. Det var Amoranda som döpte den, denna högst envisa Tibetanska Spaniel. Så enkel på många sätt men så oerhört svår att dressera.
7: Java. Denna bruna storpudel var hund-kärleken i mitt liv. Aldrig har jag haft en sådan snäll, lydig, smart och lycklig hund. Jag törs nog aldrig köpa hund igen för ingen skulle någonsin kunna komma upp i denna kaliber. Men jag saknar henne än idag.

Dessa hundhistorier berättar vi om och om igen. Jag utelämnar pedagogiskt glädjen då Zeke dog, fast just Zeke är deras favorit då vi sa att han blev sjuk (och inte att har var sjuk i huvudet) och de önskar så att han skulle bli frisk. Så jag berättar, förskönar, förväxlar och varierar hundminnen för dem och vi klappar försiktigt på dessa dyrgripar med stor stor vördnad.