I väntan på barnbarnen

Det är tisdag och bara fyra dagar till barnbarnen Vincento och Frances kommer för att sova över igen. Längtar. Idag har jag (efter en o-subtil anmärkan) påbörjat inköpen till en leksakslåda. Två dockor och två bilar blir allt en bra start + en Mumintrolls-tidning. När pojkarna är här finns det en sak som intresserar dem mest av allt och det är historien om hundarna vi vårt liv, och de finns alla gestaltade av keramikern Lisa Larsson. Vi börjar till vänster:

1: Farin: Det var 80-tal då jag köpte en blandras mellan en Cockerspaniel och en dvärgpudel = Cockeer-poo. Hon var en yster liten hund men mer minns jag ej.
2: Canelle: Denna norska stora aprikosa storpudel försåg mig med mycket glädje och motion, när barnen var små. Pudlar är min passion kommer ni att förstå.
3: Sara: Ja det var inte jag som döpte denna storpudel, men hennes ägare hade dött och jag tog hand om henne. Hon var visst vit, men på ett grå-beige-aktigt sätt. Det kurerade jag genom att färga henne som Pluto med hjälp av henna-färg.
4: Zeke: Detta var en inavlade afghan som vi tog hand om efter det att fyra ägare gett upp. Vi trodde att vi var pedagogiska hundproffs MEN denna hund var dock så skvatt galen att jag drog en lättnaden suck då veterinären förpassade den till hundhimlen.
5: Radar: Bullterriern. Så korkad att det (nästan) var charmigt. Fastnade oftast i en hörn på huset och förstod inte hur den skulle kunna ta sig därifrån. Radar var rar och snäll ändå tills nåt hände då den blev gammal. Då fick den nog ont någonstans eller så väcktes en kamp-gen till liv och den försökte döda hund nr 7. Veterinären nästa!
6: Konsten. Det var Amoranda som döpte den, denna högst envisa Tibetanska Spaniel. Så enkel på många sätt men så oerhört svår att dressera.
7: Java. Denna bruna storpudel var hund-kärleken i mitt liv. Aldrig har jag haft en sådan snäll, lydig, smart och lycklig hund. Jag törs nog aldrig köpa hund igen för ingen skulle någonsin kunna komma upp i denna kaliber. Men jag saknar henne än idag.

Dessa hundhistorier berättar vi om och om igen. Jag utelämnar pedagogiskt glädjen då Zeke dog, fast just Zeke är deras favorit då vi sa att han blev sjuk (och inte att har var sjuk i huvudet) och de önskar så att han skulle bli frisk. Så jag berättar, förskönar, förväxlar och varierar hundminnen för dem och vi klappar försiktigt på dessa dyrgripar med stor stor vördnad.

Helt sonika – Söndag

Och vips var det söndag, en dag som brutalt upplyser en om hur nära det är till nästa vecka. Jag packar en träningsväska men åker istället hem till Aidan, Emme och pojkarna.

Jag bestämmer mig att laga lyxig lunch, men hamnar på Max. Jag funderar på att ta en stärkande lur, men hamnar framför Netflix. Det är kanske inte min starkaste dag men jag skyller det hela på vår festmiddag (med tillhörande fest-dryck) som jag, Zeb & min rätt nya vän Nine hade igårkväll.

Nej det blir ingen söndagsmiddag heller, det vankas varma mackor…

En världsbild bland många

Jag växte upp med många intryck men ett av dem var min moders trygga världsbild över ”när saker inte gick riktigt som man tänkte sig”. Hon hade nog i ren självbevarelsedrift bestämt sig för att när någon reagerade/ överreagerade på hennes handling så skulle man inte direkt kasta sig i mothugg. Nej hennes sanning var sådan att det hela nog med 99,9% chans rörde sig om psykisk sjukdom och det gällde att bara stå tyst och stilla och lyssna på den vars vrede vällde över och i stillhet tycka synd och be för dem.

Hela tiden möter vi på situationer som vi inte kan tygla eller förstå oss på. Kanske är vi ansvarig, kanske inte – men min världsbild är tvärt emot mitt påbrå ändå den att anstränga sig för att göra det hela bra, om inte annat bättre.

Om det funkar? Jag tror mamma har/ hade en fridfullare kudde på att sova än mig.

2 dagen efter semestern

Är detta verkligheten? Från 27 grader i skuggan har jag kastats hit där bladen lämnat träden och den becksvarta gatan vägrar att reflektera det lilla ljus som visar sig. Jag knaprar D-vitamin som besatt och längtar lite tills snön faller och det blir ljusare. På lördags sägs det…

Dagens I-landsproblem

Vi är nu inne på vår femte dag här i Nice och jag kan bocka av 5 tränings-pass (den 28 skrev jag inte upp 8-km löpningen) MEN idag den 2/10 så händer det = jag måste avboka min spinning! Varför:

1: Min träningsvärk är så grav att jag ser ut som en gammal gubbe då jag rör mig/ går i trappor.

2: Min högra fot reagerade lite skumt på min löpning/ skorna och är lite svullen på ena sidan.

3: Sist men värst är att rumpdelen runt svanskotan är ett köttsår då vi gjorde så många sit-ups i går på tunn yogamatta/ betongplatta att huden skavdes av.

Idag vilar jag upp min stackars lekamen på stranden – bed för mig.

Bakissöndag

Gravt bakis så kräver kroppen inte bara vätskeersättning och espresso, nej denna gång krävs även ett kallbad! Det är 3 grader ”varmt” ute och jag och Chaka-L tar oss ner till södra hamn för ett härligt och uppfriskande dopp.

När väl det är avklarat så tar jag mig även till gymet, tar mig en powernap, tar mig en eftermiddagsmacka och tar det lugnt. Det är söndag och det är lika med pizza-söndag (hemlagat så klart) och film. Funderar runt denna serie som på svenska heter ”Rånarna”

Vet ni, i morgon börjar mina två sista semesterveckor! Hurra

Ett väderomslag

Jag vaknar upp i ottan och beger mig ut på min sedvanliga runda. Något har hänt sen i går och helt plötsligt känns det som om jag är med i en vankelmodig Ingmar Bergman-film. Jag är den ensamme vandraren som söker ljuset, jag vet att ljuset bara är fem dagar bort (mina två sista semester börjar då) men fram till dess ska jag njuta av mörkret.

Det prunkar

Det är aldrig så vackert som om hösten. Det pågår en tävling bland stadens trädkronor om vem som ska vinna och björkarna slår hårt på guldtrumman. Invid vårt hus står en lönn som är så knall-rubin-korallig (om den färgen nu alls finns) att den ser nästan artificiell ut.

Bladen vet att de snart ska falla, men varför inte passa på att visa sin allra vackraste färg innan det är dags att ge sig av.

Mamma 84 ska bröllop, ja det är min systers dotter som ska vigas. Hon är lite förgrymmad över alla klänningsförslag hon får, för hon säger till mig att hon vill bestämma själv. Hon vill ha en kostym, ja byxa och kavaj. Ja det är aldrig för sent att komma ut som queer, det är aldrig för sent för att prunka.