Kategori: C’est la vie

mio

Pynt-minnen

C'est la vie

Pynt-minnen från 70-talet: Mamma har fått två gröna handstöpta ljus i present. Jag kommer inte ihåg om hon fyllt år eller varför hon fått denna gåva – men långa och fina är de. Med presenten har det kommit ljusmanschetter som är långt ifrån mammas rätt strama design, men vi ungar tycker de är urtjusiga och mamma är nog tvingad att trä på dem på ljusen så att den uppvaktande ska bli bekräftad. Där står de nu. Vid teven. År efter år. En eftermiddag har mamma bett mig städa, ja för själv städar hon på Norrbottensteatern om kvällarna och just denna kväll ska vi får främmande. Jag gör jättefint och dammsuger och vaskar. Det är bra gjort, för jag går bara mellanstadiet. Eftersom mamma jobbar kväll så har jag fått växa snabbt. Jag kan både laga mat åt mina syskon och jag kan städa. När jag hör moster Birgit och morbror Bengts bil köra in på uppfarten så gör jag det, jag tänder de gröna ljusen. Finare än fint ska det bli. Mamma kommer att bli stolt. Men mamma har inte kommit hem riktigt ännu och pappa har följt med henne för att jobbet ska gå snabbare. Jag hälsar moster och morbror välkommen och i samma veva kör vår Volvo in på uppfarten. Systrarna omfamna varandra. Då vi alla går in i huset så ser jag på mammas ansikte att nåt är fel. Hon har lika dåligt pokerface som jag och något är fel, fel, fel. Då jag följer hennes blick så förstår jag att det är de tända prydnadsljusen som är felet. De var aldrig ämnade att tändas. Prydnadsljus var ämnade att förbli blott en prydnad. Men nu – nu är den tiden liksom förbi…

Pyntminnen från 70-talet, del 2: Faster Ulla har torkade blommor i sina krukor och vaser. I vårt hus har vi riktiga blommor men det beror nog på att vi odlar blommor och att Ulla bor i hyreshus. I hennes hall stoltserar några ”kolv-blommor” i en stor kruka. Jag och min syster Myriam har aldrig sett något liknade och vi stryker på dem. Plötsligt har Myriam klöst på en, eller är det jag själv som gjort det? Kolven exploderar likt en maskrosboll och det flyger vita små kapslar i hela hallen. Faster Ulla blir tyst och mamma blir förskräckt och ber så hemskt mycket om ursäkt. Tänk att det kunde rymmas så mycket ofog i en liten kolv! Tur att vi bara klöste på en…

Idag ser jag jag kolven igen. Det är första gången sen intermezzot hos Ulla. De växer på min väg runt sjön. Har de alltid gjort det eller har kommunen planterat nytt för i år? Där står de i all sin prakt och pyntminnen från 70-talet blossar återigen upp. Denna gång rör jag dem inte. Jag är ju inte helt dum i huvet!

mio

Varde höst

C'est la vie

Det är lördag och vi jobbar en kort dag, för dagen är fylld med annat jobb. Vi ska nämligen upp till Tallberg (mitt barndomshem) och göra höst. Man kan göra höst på så många sätt, men ett av dessa är att ta upp alla 1-årsplantor ur landet, skaka av dem och köra dem till komposten. Perenna-växterna ska klippas ner, kvickroten ska rensas och så ska man prata med kära mor under tiden för henne är det synd om – ja hon har fått ryggskott.

Det hela tar fem timmar att göra (inklusive kaffepaus) och sen är man öm i hela kroppen och hungrig. Vi har förberett måltiden och Traktor-Göran gör oss sällskap över en tallrik lasagne. Varde höst!

mio

Vila i frid Mary-Lynn

C'est la vie, Rainbow, Team Evanne

Jag får ett sorglig meddelande från min kusin Mary-Lynns dotter. Hon skriver att hennes mor har gått bort i en motorcykelolycka och att vi är välkomna att närvara vid hennes begravning. Mary-Lynn bodde i Stockholm och på något sätt så har vi inte haft någon riktig kontakt sedan hennes mor, min moster Gerd gick bort. Men då jag letar bland minnena, som man letar efter matchande strumpor i en strumplåda, så växer ett minne sig till liv:

Vi hade åkt tåg jag och mamma. Från Luleå ändå ner till Märsta där moster Gerd med familj bodde. Jag var iklädd finkläder, men insåg på en gång att det var ett annorlunda mode i Luleå än i Stockholm. Kusinerna Mary-Lynn och Eva-Linn hade en underbar storstadsdialekt och var så tjusiga OCH de fick använda smink (vilket jag INTE fick göra, men ändå drömde om)
Mary-Lynn ville visa mig Stockholm och som den snälla kusinen hon var så ville hon även bjuda mig på bio. JAAA! Jag hade aldrig vart på bio för vi var Pingstvänner och Pingstvänner gick inte på bio för det var syndigt. Men Mary-Lynn hade bestämt att vi skulle se filmen ”Artistocats” och var helt säker på att min mor skulle ok:a detta. Jag höll tummarna.
Mor hamnade i ett tillstånd av panik. Hon ville skrika NEEEEJ, men ville samtidigt inte skämma ut sig inför sin systers familj. Jag fick till slut åka eftersom alla intygade att ”Artistocats” inte innehöll varken sex, droger, dans eller alkohol (PS: jag tror faktiskt att katterna tog sig en sväng-om, nu när jag tänker efter)
Det här var livet. Det var jag och Mary-Lynn. Vi var stora nu och livet väntade framför oss. Ingen visste ju hur långt det skulle bli, men alla vet ju att längden inte är det viktigt, utan att det istället är lyckan man får av sina år.
Jag säger farväl till en kusin som nu flyttat upp till himlen. Vila i frid Mary-Lynn, eller härja allt vad du kan – om det känns bättre. Vi ses här framöver, du kommer att känna igen mig. Jag är mig rätt lik och kommer nog att ha smink. Amen.

mio

Man lär sig nåt varje dag

C'est la vie, Qui

AC:n i vår bil har pajat och även om sommaren har sagt sitt så lämnar vi in den. Jag gissar att det är en säkring som gått och att fakturan kommer att ligga på ungefär 75:- men det är det inte. ”Vi har bytt ett O…” Jag stänger sedan mentalt av reparations-mannens genomgång och tänker istället på livet i största allmänhet. Uppenbarligen var det ingen säkring som gått, för det här med O:et det kostar 4642:-!!! Eftersom jag har fötts utan pokerface så blir mannen i kassan smått rädd för mitt ansiktsuttryck, men jag betalar i hast och springer ut från lokalen utan att säga ett pip (jag har lärt mig att det brukar förvärra saker och ting).

NU kvarstår nästa prövning, nämligen att för första gången applicera ett cykelställ på bilen, fästa min cykel därpå och ta mig säkert hem. Zeb har gått igenom det hela halv-noga men jag kör fast redan vid elementet ”få stället att sitta stabilt runt kulan utan att snurra runt” Jag ringer till Zeb som inte svarar. Jag ringer både hans mobil och till salongen, fortfarande inget svar. I kyrkan lärde jag mig, att vid prövningar ställa sig frågan ”Vad hade Jesus gjort?” Jag bestämmer mig för att Jesus skulle ha tänkt ungdomlig (han har sådana magrutor på alla skulpturer/ bilder och tänk vilken fin hasselnötsblond färg han hade på håret! Men det är klart, Josef var ju ej pappan) Jesus skulle självklart ha gått in på youtube och det är just vad ungdomliga jag gör. Inom fem minuter puttrar jag sedan hemåt. Cykeln trillar inte av och jag har lärt mig något nytt idag. Amen.

mio

En förödande kaka

C'est la vie

Jag har tagit träningsfritt några dagar då kroppen inte är helt hundra, jag jag misstänker att jag fått en släng av Zebs förkylning. Så efter jobbet vill jag istället unna mig något gott som tröst, nämligen en sån där cookie som är rund och kan vara av kola (vilket jag väljer) eller chokladkaraktär.
I ren åtrå till kakan så glömmer jag bort att först trycka i mig en laktostablett och här vankar jag nu efterklok, av och an med en uppsvullen mage och tycker synd om mig.

Det är bara tisdag, allt kan bara bli bättre

mio

Livet som troll

C'est la vie, Voyage

Lördagen är lika gassande som fredagen och vi åker in till Stavangers vackra centrum där kullerstenar leder oss fram mellan vackra vita trähus. Där hittar vi även en spännande lekplast som håller oss sysselsatta denna förmiddag.

Då vi kommit hem så har rollen som ”troll” tagit på krafterna. Ja jag har jagat barnbarnen runt mellan attraktionerna och hotat att gnaga på dem. Jag tar mig en liten tupplur och vaknar otippat upp två timmar senare. Världens längsta power-nap – ja detta är livet för ett troll.

Jag klipper sonen Armand (i morgon ska resten av familjen friseras) och lagar middag till dem. Ja det gäller att skämma bort dem maximalt då vi är här så sällan. Leve Norge!

mio

En tisdag i norr

C'est la vie

Det går rykten om att sommaren är på väg att göra ett kort återtåg. Kanske stämmer det för då jag går runt fjärden vid 06:30, får jag knyta jackan runt midjan. På jobbet är det fullpackat men jag hinner med både gym och middag innan jag placerar mig i soffan. Frågan är om jag kommer att somna ELLER om jag ska ta mig an Emelie in Paris säsong 3?

mio

En fotografering

C'est la vie

Jag har riggat för denna fotosession, ja det ska bli albumomslag och föreställningsreklam för nästa show. Vår hovfotograf Peder anländer.

Men svårigheterna är många. Rosen-ringen jag vävt ihop är otymplig och blir inte så symmetrisk som jag tänkte den. Jag måste hålla ut armarna för att hålla den uppe och det är svårt att tänkta på både mimik och muskulatur samtidigt. Kanske är jag bara självkritisk, kanske blir bilderna bra.

Det var tänkt att jag skulle se ”neutral” ut men då jag tjuvkikar på bilderna så tycker jag att ”neutral” i mitt ansikte även kan se ut som ”sur”. Bu. Eller, så blir det bra ändå. Jag väntar bävande.

mio

Som det kan va…

C'est la vie

21:30

Det är inte första gången som Zeb tar kort på mig då vi ser på teve.

Som försvar ska tilläggas att jag bara fick fyra timmars sömn igår-natt, men ändå…

Jag närmar mig mor och fars rytm då jag glatt studsar ur sängen vid fem-snåret, då ingen är vaken, då ingen stör mig, då ingen utom jag bestämmer vad jag ska företa mig.

Men det har ett pris.

Jag har svårt att följa med i serier.

Ibland så har serie-karaktäer dött utan att jag ”lagt märke till det” men jag antar att det är ett pris som jag får betala för att vara en morgonfågel. Sov gott! Ps: Förlåt mina dubbelhakor/ dubbelkinder…

mio

Det drar ihop sig (mot höst + håret)

C'est la vie, Sax & Maskin

Det drar ihop sig. Alla vet det. Jag vet det där jag går runt sjön numera i munkjacka. Alla vet det även de gul-svedda träden, sålunda fåglarna. Med lätt nervösa vingetag flaxar de runt i okoreograferade rörelser och jag har ingen aning vad de håller på med. Äter de upp sig innan avfärd? Peppar de varandra och den förste som beger sig söderöver följs sedan av de andra? Vart ska de? Nordafrika? Så långt. På jobbet blir det idag b.la en permanent! Tänk så kul att kunna förändra ett hårs struktur. Det blir liksom mer hår, mer ombonat och så fint. Yvonne du är en supermodell! PS: Visst följer ni vår salong Sax & Maskin på Instagram och Facebook?