Årets halkigaste dag

Detta är om möjligt årets mest halkigaste dag. Åtskilliga luleåbor kommer idag att bryta benen av sig och kommer sedan att ångra att de någonsin gav sig ut på vift. Själv så promenerar jag från gymet till musikstudion (det är dags för komposition) då ett par framför mig faller riktigt illa. Med små försiktiga anksteg går jag fram till dem och frågar om de är ok. Paret, som visar sig tillhöra gänget som om somrarna har en konstant alkoholfest på Flora kulle, stönar och har ont. ”Fan, fan, fan” säger och berättar att han även har ischias. Han tittar på mig och säger att han känner igen mig, men varifrån? ”Har du en bror som är polis” frågar han men jag skakar på huvudet. ”Tack för att du brydde dig” ropar paret då jag hunnit en bit fram på vägen.

Dagen efter

Söndag. Inte så fräsch dessvärre, ja gårdagens fest har satt sina spår. Var det alla drinkar som blandades? Jag lägger ut en bild på mig från festen istället, ja så här fin kan jag också se ut om allt vill sig väl.

Idag får vi besök av Zebs bror och flickvän, vi äter sushi och dricker kaffe och äter chokladboll. Snart blir jag vanlig igen. Jag längtar efter det.

PS: Har börjat på en ny bok, en riktigt obehaglig sådan. Har ni läst ”Odjuret” av Roslund & Hellström? Jag törs bara lyssna lite i sänder, ja så jag inte svimmar denna arma lördag, dan efter en rejäl långfredags-fest.

Sova middag/ laga middag

Efter ett besök hos kiropraktorn så känns det bättre i ryggen. Stabilt är en överdrift, men bättre. Det är bra att fixa till nåt som skaver på en gång och inte låta det inflammera.

Jag får träningsförbud och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska hitta på för kul istället. Jo just det – laga middag. Jag gör underbara persilje-köttbullar i en sås av rött vin, lök, vitlök, champinjon och mer persilja. Till detta så pressar jag mini-strips av potatis och palsternacka som jag första marinerar i franska örter, vitlök, olivolja och salt.

Ibland får man tid över, använd det till något bra. Som tex att sova middag eller laga middag.

Tidens tand

Ibland går tiden väldigt fort. Som då jag finner denna bild på oss då vi var nykära och just hade funnit varandra. PS: Jag är fortfarande kär.

En sak till påvisade hur rapidartat tiden går, nämligen att det i år är 40 ÅR SEDAN jag gick musikskolan i Stockholm. Jag gör en grupp-messenger-tråd med de jag har som fb-kompisar och helt plötsligt har vi ett datum i april då vi ska stråla samman. Och göra vad? Sjunga, är bestämt – men resten är ännu oklart.

Här ser ni en fin bild av oss. Färgade av ett tidigt 80-tal och färgade av varandra. Amen. PS: Jag var yngst i klassen.

Sebastian Wallon Evanne & Mió Evanne