Jag tror jag minns ögonblicket då min mor innerst inne förstod att jag var homosexuell. Jag var tolv år och förstod det rakt inte själv, inte heller visste jag vad det var för något.
Jag var på väg till skolan och gjorde mig fin framför pigtittaren som stod uppställd på kommoden i hallen på Räfsarstigen 46. Jag borstade håret i min sidbena, smorde på med läppglans (som jag hade övertygat mina föräldrar om att det var som lypsyl) och tittade narcisstiskt in i reflektionen av en pojk som inte riktigt visste vem har var eller höll på att bli.
Jag upptäckte sedan i spegeln att mor (som just då var inne i en frireligiös pik) studerade mitt rörelsemönster mycket noga och hennes röst bytte klang. Jag tror att hon blev rädd som i sin tur gjorde att hon blev arg och hon drog igång en harang om vad Bibeln skrev om högmod. ”Men det är nåt mer…” sa mor och ögonen drog ihop sig och jag kastade mig efter min cykelnyckel och min skolväska och skyndade iväg.
På min cykeltur mot Stadsöskolan lovade jag mig själv att bli listigare och aldrig påkommen då jag höll på med mitt stora intresse (som kom att bli mitt yrke) skönhet. Jag var visserligen rädd för mitt högmod men ännu mer rädd för vad mer som mor anade doldes i mig.
Det har gått många år sen detta hände och nu för tiden är min mor en stor stöttepelare i mitt liv och så stolt över mig. MEN då som nu cyklar pojkar och flickor sin egen snirkliga väg. Rädda och osäkra på vad som spirar i dem – sköra och starka på samma gång.
Låt oss komma ihåg att vara ett stöd för en generation som är på väg. Det som kan verka skrämmande kan i själva verket bara vara början på något alldeles fantastiskt storslaget. Amen.
