Jag växte upp med många intryck men ett av dem var min moders trygga världsbild över ”när saker inte gick riktigt som man tänkte sig”. Hon hade nog i ren självbevarelsedrift bestämt sig för att när någon reagerade/ överreagerade på hennes handling så skulle man inte direkt kasta sig i mothugg. Nej hennes sanning var sådan att det hela nog med 99,9% chans rörde sig om psykisk sjukdom och det gällde att bara stå tyst och stilla och lyssna på den vars vrede vällde över och i stillhet tycka synd och be för dem.
Hela tiden möter vi på situationer som vi inte kan tygla eller förstå oss på. Kanske är vi ansvarig, kanske inte – men min världsbild är tvärt emot mitt påbrå ändå den att anstränga sig för att göra det hela bra, om inte annat bättre.
Om det funkar? Jag tror mamma har/ hade en fridfullare kudde på att sova än mig.