På sätt och vis söker vi alla bekräftelse, en sorts stämpel på att vi duger, är åtråvärda eller åtminstone räcker till. De ”sociala” medierna har med hjälp av like-sen triggat igång en sorts lavin som bara fortsatt att rulla. Vi lägger ut bilder på våra barn och barnbarn, på vår inredning och hem-virkade kuddar. Vi postar stories om vår fantastiska fysik men även på gastro och Champagne-intag samt vårt surdegsbröds-bakande. Out-fits och make-up är också stort, i värsta fall med ett adderat filter-beroende. Vår sångröst och vårt instrument – etc etc. Pre-Coronan var resor en riktig like-fest, men nu mörkas resandet i rädsla för pöbeln.
Jag fnittrar först till lite då jag denne unge man och hans ”bok-tips” bara för att sedan få en klump i magen då jag inser att jag inte är ett dugg bättre. Jag skrollar rodnandes tillbaka mitt insta-flöde till 2019 och börjar sedan panikartat radera bilder som jag själv publicerat innan dess. 2020 må för många ha vart ett svart år, men själv har jag genomgått en sorts katarsis (begreppet användes av Aristoteles som menade att tragedin renar oss) och landat på ett litet annat ställe (fortfarande mänsklig och tyvärr i ett behov av syndafalls-bekräftelse – dock i lite annan skepnad)
Vi ändras, vi lär oss och vi går vidare. 2021 – nu kommer vi!