Ja så är det dags att sätta sig på spårvagnen och påbörja resan åter mot Luleå. Allt går bra och självaste Elisabeth Tarras-Walberg ber mig om hjälp att lyfta upp sitt handbagage i hyllan då hon ”tycker jag ser stark ut” Man tackar!
Vi tar oss hem, lite slitna (PS: inte av väsk-upplyftningen) och krypers slutligen ner i en säng som känns så skön och bekant. Amen.
