Hösten håller i sig, tack och lov. Det är då rakt inte som i fjol då snön redan hade fallit för att sedan stanna kvar. Nej ännu glöder träden och det utlovas plusgrader så långt väderleken kan sia.
Jag försöker acklimatisera mig. Jag har liksom slängts från Nice till vardag, från Paris till vardag och helt plötsligt vet jag inte vad som är en vanlig vardagsrytm. Jag vet att den hör hemma i Luleå men jag är rädd för att missta vardag för tråkig, rädd att se en vanlig måltid som beige (speciellt då jag tänker på den goda kaninen med gräddsås jag åt sista dagen i Paris)
Jag säger till mig själv att vi liksom naturen har en rytm, att nu är det höst och att jag får gå in i mig själv en smula utan att klassas som trivial. Men kanske ändå, kanske behöver jag samla ihop kraft för att göra vardagen mer färglad. Ja se på träden.