Det är en annorlunda dag. Halva dagen med saxen, halva dagen vid pianot. Ja jag har fått ett fint uppdrag, nämligen att tonsätta en dikt. Dikt och dikt, jag får ett femtiotal dikter av samma poet som jag fritt får klippa och klistra utifrån. Alla dikter handlar om samma sak. Om saknad. Det är någon som förlorats och där sorgen stannat kvar. Någon har lämnat jorden och väntar på andra sidan. Fast jag tror att mamman/ poeten väntar ännu mer. Så mycket så att orden i dikterna bränner.
Innan jag fick och la mig igår så gjorde jag texten klar och då jag idag satte mig vid pianot så hände samma sak som det oftast gör. Melodin ÄR redan klar! Har jag hummat på den under natten? Jag mailar över sången för granskning och nu ska den musikproduceras och sedan sjungas in av en sångerska.
Orden stannar kvar med mig under kvällen ”… jag saknar din röst. Ett inspelat skratt kan ibland ge mig tröst” Jag hoppas att sången blir så fin som hon hoppats på. Det tror jag. Ni får höra då den är klar.
