I ett väntrum säger hon ”dig känner jag igen”. Jag frågar vart vi träffat på varandra och hon säger ”Stadsöskolan” Jag flyger då upp och ger henne en kram, ja ja det är ju gympaläraren Marianne!
Jag minns i åk 6 då Marianne hade oss i gymnastik. Då fröken läste upp vilka som hade fått 5:or i betyg så fick både jag och mina klasskamrater en chock då Marianne hade delat ut högsta betyget till mig. Någon bu-ade. Detta var tack vare att Marianne satsade på redskapsgymnastik och jag var den som var smidigaste utav alla. Ingen plint var för hög, ingen bom för skräckinjagande, inget rep för slingrande. Vi pratar gamla minnen och om lärare som inte längre finns kvar. Sedan vinkar vi farväl, fyllda av gamla och nya minnen.
PS: Jampa som sedan att ta över gymnastiken för killarna satsade hela sin själ på teamsport som basket, ishockey och fotboll. Betyget mitt sjönk till en 2:a…
