På gymet idag så gör jag ett kommunikations-konstaterande. Jag får för mig att jag ska peppa en av mina med-gymnaster, ja en kille verkar alltid träna samma tid som jag. Det är bara det att mina lovord går honom förbi, för han har små hörlurar intryckta i öronen och hör inte alls.
Ibland har jag själv använt hörlurar för att få vara i fred, för att skapa mig en lugn sfär. Men samtidigt är ju värden väldigt spännande, ja i morse hörde jag vår-fåglar kvittra och nu pratar i februari i Luleå!!
I bastun invid mig sitter en ung man och det bubblar av ungdom och nyfikenhet i honom. Han frågar vetgirigt om jag har fru och barn och jag svävar lite på detta och säger att jag har familj med både barn och barnbarn. Han ursäktar sig över en fråga han ska ställa och klämmer sedan fram med ”skulle du kunna övningsköra med mig?”
Det visar sig att ynglingen inte har någon mamma eller pappa och han som ensamkommande flyktingbarn nu bott här i fem år, har uppehållstillstånd och pluggar på gymnasiet här i stan. Jag förklarar att jag inte har något tillstånd att övningsköra men önskar honom ändå lycka till med både studier och körkortet.
Då jag traskar hem så känner jag en tacksamhet för dessa otippade stunder som annars skulle ha gått mig förbi om öronen vart stängda.