Jag lovade ju återkomma med berättelser om de olika föreställningar i uppsättningen ”I dur & moll längs Vitåälven” Nu är vi framme vid lördagen 11/11 15.00 och matinén. Precis som i fjol så var publiken vid detta klockslag snäppet äldre än kvällsföreställningarna och rummet blev ett annat. Inte bättre eller sämre, bara annorlunda än fredagspremiären.
Nej här var inga berusade otippade tillrop, här satt en tillsynes nykter publik med spetsade öron. Mamma och mina systrar Zuzette och Maryl-Lou satt inom synhåll. De höga skrattsalvorna från fredagen gav plats åt något innerligare och gråt hördes ändå upp på scenen. I dur och moll liksom… Då jag sjöng sången ”Alla dar” (som är dedikerad mina syskon Mats och Ingrid som är i himlen) så gjorde jag misstaget att titta på mamma. Tårar. En strof fick läsas. Jaja. Så sådant kan också hända en fullbokad matiné med salen fylld av en underbar publik. Amen.
