Söndag. Men relativt skakiga ben så stiger jag upp i ottan och brygger mig kaffe. Jag åker hem idag och vet inte hur jag ska ta farväl.
Jag är mannen som brukade ha enorma vänskaps-horder som jag kände mig trygg med, men efter några psyk-bryts-relationer har jag fått omvärdera. Nu tänker jag – har man genuina vänner som går jämt upp med ens fingrar så bör man skatta sig lycklig.
Min syster Bec är en av dem som kvalar in som både som syster och bff och det är svårt att ta farväl. Vi åker hem till hennes barns andra mamma Lee och hälsar på mina älskade syskonbarn Lavendela och Blanche och jag får hålla dem för en stund. Herre Gud., ja det är så – jag är helt plötsligt gammal. Jag värnar numera oerhört mycket om det bestående och om min #teamevanne familj.
Nu sitter jag på ett plan hem till min stad och längtar efter min man, min familj och efter något bestående, och efter något som finns där för mig i vått (Göteborg) och torrt (Luleå).
Tack Universum för denna helg, ja jag liksom förseglade och säkrat mina perifera zoner denna helg. Tack!