Jag får ett sorglig meddelande från min kusin Mary-Lynns dotter. Hon skriver att hennes mor har gått bort i en motorcykelolycka och att vi är välkomna att närvara vid hennes begravning. Mary-Lynn bodde i Stockholm och på något sätt så har vi inte haft någon riktig kontakt sedan hennes mor, min moster Gerd gick bort. Men då jag letar bland minnena, som man letar efter matchande strumpor i en strumplåda, så växer ett minne sig till liv:
Vi hade åkt tåg jag och mamma. Från Luleå ändå ner till Märsta där moster Gerd med familj bodde. Jag var iklädd finkläder, men insåg på en gång att det var ett annorlunda mode i Luleå än i Stockholm. Kusinerna Mary-Lynn och Eva-Linn hade en underbar storstadsdialekt och var så tjusiga OCH de fick använda smink (vilket jag INTE fick göra, men ändå drömde om)
Mary-Lynn ville visa mig Stockholm och som den snälla kusinen hon var så ville hon även bjuda mig på bio. JAAA! Jag hade aldrig vart på bio för vi var Pingstvänner och Pingstvänner gick inte på bio för det var syndigt. Men Mary-Lynn hade bestämt att vi skulle se filmen ”Artistocats” och var helt säker på att min mor skulle ok:a detta. Jag höll tummarna.
Mor hamnade i ett tillstånd av panik. Hon ville skrika NEEEEJ, men ville samtidigt inte skämma ut sig inför sin systers familj. Jag fick till slut åka eftersom alla intygade att ”Artistocats” inte innehöll varken sex, droger, dans eller alkohol (PS: jag tror faktiskt att katterna tog sig en sväng-om, nu när jag tänker efter)
Det här var livet. Det var jag och Mary-Lynn. Vi var stora nu och livet väntade framför oss. Ingen visste ju hur långt det skulle bli, men alla vet ju att längden inte är det viktigt, utan att det istället är lyckan man får av sina år.
Jag säger farväl till en kusin som nu flyttat upp till himlen. Vila i frid Mary-Lynn, eller härja allt vad du kan – om det känns bättre. Vi ses här framöver, du kommer att känna igen mig. Jag är mig rätt lik och kommer nog att ha smink. Amen.
