En av mina ungdomsidoler var Göran Fristorp. Medan andra lyssnade på hårdrock så smälte mitt pojk-hjärta istället för denna blåögda svensk med den vänaste rösten. Ja det var nåt lite nästäppt urgulligt med hans stämma. Jag ville vara som Göran och gitarr kunde jag ju spela. ”Jag var en vandrare” var en av hans sånger som jag älskade.
En gång, några år senare var jag, Jossie och Zeb på ”Tallkotten” för att bli fulla (en bar som fanns för i världen i Luleå) Då ryckte jag plötsligt till och stannade upp. DÄR, där satt plötsligt Göran vid ett bord tillsammans med vackra Anna-Lotta Larsson (Sveriges svar på Jane Seymour). OMG. Jossie undrade varför jag stannade upp och jag berättade att Göran var min idol. ”Men då måste du ju gå fram och hälsa” sa Jossie men jag skakade på huvudet, för det tordes jag rakt inte.
Då gick Jossie fram till Göran och berättade att han hade ett stort fan i lokalen och pekade på mig. Jag klev fram, vi skakade hand och han sa ”men så trevligt”. Han och Anna-Lotta skrattade rart och jag rodnade.
Idag har Göran Fristorp lämnat oss, men hans röst och musik lever vidare. Vila i frid.
