Yra av gårdagens alla känslor och hädelser så stiger jag och minstingen Armand (30 år den 31/5!) ändå upp i ottan, kör tio mil hem till mor för en eftersamling + palt-lunch. Det är som om begravningen fortgår och vi bearbetar gårdagen, familjebilder på väggarna och känslor.
Mor öppnar fars garderob för utrensning och jag tar med mig en svart slips, Bec hamnar i en rutig flanell-himmel och Armand finner två fantastiska jackor.
Så med en slips full av minnen och en mage full av palt så styr vi därefter åter mot kusten. Väl hemma bestämmer jag mig för en powernap men kroppen bestämmer sig för att stänga ner i en Törnrosa-sömn som varar i timmar. Amen.
