Ibland när kroppen är svag (har vart till kiropraktorn för rygg-djävulen åtskilliga gånger sista veckorna nu) så blir sinnet starkt i ren självbevarelsedrift. Varför ska jag gå omkring i en 35-årings kropp och röra mig som en 80-åring? Vad är felet?
Jag finner, eller ska jag säga åter-finner igen att det är omöjligt att peka på en svag kroppsdel utan jag måste istället lyfta blicken till helheten. Något saknas som gör mig hel och stark, någon (dvs moi) måste ta till med hårdhandskarna.
Jag blir plötsligt typ frälst igen och böjer mig ödmjukt för det stycke energi som jag egentligen är. Jag blir filosofisk och återerövrar tanken på att alla religioner är en enda strävan efter helhet (med mer eller mindre lyckade resultat) och att alla behandlingsmetoder (kiropraktor, massage, reiki, kinesioligi, akupunktur osv) är en och samma stävan efter att återställa kroppens balans (med vissa tveksamma preparats-metoder som dövar symtomen istället för att göra något åt dem)
Vad behöver jag idag, förutom att kotorna sitter på rätt stället, förutom att kosten och motionen är rätt? Två saker dyker upp som jag försummat, nämligen SKRATT och VATTEN. Men hjälp av mina vänner som tar mig på utflykt så bygger jag sakta men säkert upp mig inifrån och jag känner redan en styrka som rör sig upp från svanskotan och upp.
Tack för att ni får mig att skratta och visst – vatten är mer helande än vin… Jag har lärt mig min läxa, nu växer jag. Amen.
