Då jag på gymet tränar med en bekant, så säger hen plötsligt ”jag känner igen den där mannen” (den största du kan tänka) och hens kroppsspråk blir plötsligt oroväckande besynnerligt. Jag försöker läsa av situationen och i mitt huvud snurrar allt från sexuella övergrepp, stalking, misslyckad dejt till misshandel – men jag väntar tills vi är på säker mark (i mag-övnings-rummet) innan jag trevar mig vidare. Först vill hen inte berätta vad som hänt och jag blir ännu oroligare, men tillsist kryper sanningen fram. Det visar sig att Belgian Blue hade gripit min bekanta för snatteri en gång då hen gick gymnasiet, men att skammen satt kvar 20 år senare. Jag sa – men tänk vad bra att han grep dig ändå, för tänk annars hade du kanske fortsatt att snatta, om min bekanta nickar.
Jag kommer själv ännu ihåg då Ica-föreståndaren grep mig för att ha snattat en Bounty i åk 7. Den hade liksom amatörmässigt slunkit ner i min näbbstövel och jag var tvungen att ringa min mamma som fick komma och hämta mig. I den tillsynes årslånga väntan på min mor hotade Ica-föreståndaren att slå ut mina tänder om detta någonsin skulle hända igen och mor kom och vi grät båda då vi gick ut från Ica.
Mamma tog mig direkt till Konsum (bara att gå på Ica var en synd på den tiden för en äkta socialdemokrat) och där köpte mamma den största glassen (en Storstrut) och tvingade mig att gråtande äta upp den. Jag försökte förklara för mor att jag var avundsjuk på mina klasskompisar som fick veckopeng och köpte Bugg och snask titt som tätt, medan jag erbjöds ett påskägg en gång om året (och en och annan pralin till jul om vi råkat få en Alladin-ask) och därför hade frestats till denna ogärning.
Jag snattade aldrig igen, men då jag många många år sedan mötte Ica-föreståndaren som då hade förlorat allt för knarket – så tänkte på jag att mina tänder iallafall satt där de skulle.
