Jag vaknar upp i ottan och beger mig ut på min sedvanliga runda. Något har hänt sen i går och helt plötsligt känns det som om jag är med i en vankelmodig Ingmar Bergman-film. Jag är den ensamme vandraren som söker ljuset, jag vet att ljuset bara är fem dagar bort (mina två sista semester börjar då) men fram till dess ska jag njuta av mörkret.