Det är söndag kväll och jag har försummat er. Ja eftersom denna premiärhelg tagit varje sekund till anspråk, ska jag nu försöka beskriva vad som hänt. Vi beger oss till fredagen och klockan är 13.00. Hus-orkestern är på plats och ensemblen stormar in. Sex timmar kvar till premiären.
Här ser ni oss nu på bilderna då ensemblen för blott ANDRA gången repeterar igenom körschemat och då de för FÖRSTA gången tränar ihop med orkestern. De gör de såklart galant, ja alla är så proffsiga att jag nästan rodnar över hur fint det här kommer att bli. Frisörer och makeup anländer.
Vi kör igenom låtarna och sedan tar Sax & Maskin (Zeb, Fanny och Erica) hand om ensemblen och snart förvandlas vi till några från en svunnen tid. En svunnen tid som skapat spår. Sådana spår som lämnat märken och som idag ska de få en strålastare och en scen på Norrbottensteatern .
Premiären blir en SUCCÉ och för mig otippat nog en skrattfest. Jag som nästan hade tänkt mig att sätta ut näsdukar på borden dras nu med i denna föreställning som på något sätt nästan blir till en stå-upp-show. Och inte mig emot. Publiken drar med mig i glädjen och samtidigt som alla monologer ramlar runt där inne i huvudet så försöker jag räkna ut vad som ska behållas eller bytas ut till nästa föreställning. Applåder. Blommor. Vilda tjut och så ridå. Bubbel och kramar. Lycka.
I morgon berättar jag mer om följande föreställningar.