Kråk-kluster & den annalkande döden

Det är då jag på min promenad passerar kyrkogården som jag tittar upp och blir stående. I de enorma björkarna som svajar över gravstenarna, så sitter kråkor i stora kluster. De gungar lite sorgligt fram och tillbaka och jag få för mig att de är själar som inte kunnat släppa taget, som blickar ner på sina gravar och som saknar den kropp som en gång var deras.

Min mor sa i helgen att hon hade max fyra år kvar att leva (I vår familj är vi inte rädda för detta samtalsämne) men att hon redan nu var redo och kände frid över det som väntade.

Nej mor kommer inte att svaja i några trädtoppar och våndas avskedet, nej hon kommer att flyga så fort det går upp till far och till det paradis hon vet kommer att öppna sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.