Dagen börjar lite turbulent då en vredgad röst hörs från gatan. Jag har sett galna gubbar förr så jag ger honom bara ett halvt öga där jag står och vattnar mina blommor.
– Aujourd’hui aussi (idag igen) skriker han vilt och viftar med händerna, och helt plötsligt fattar jag att han skriker till mig. Det hela rör sig om att mina blommar droppar ner på gatan och nu har jag upprört mannen till bristningsgränsen.
Jag har försökt välja bevattningstillfällen då restaurangen under oss inte har gäster (11.00 – 23.00) men nu är det tidig morgon. Kanske har han fått lite skvitter på sig, ja blommorna är så torra i detta 35-gradiga väder att vattnet inte stannar kvar i krukan (ett halv-liters-mått i en stor-kruka löper lätt amok)
– Je suis désolé (jag är ledsen), ropar jag tillbaka till mannen för min franska räcker inte till att förklara den torra jorden och den uttänkta bevattningstiden.
Mannen fortsätter att gorma och snart tittar alla människor upp på vår balkong. Det är tur att jag inte heller förmår att på franska skrika ”Nu håller du käften gubbjävel, du är inte gjord av socker” ja jag är inte säker på att det uttrycket även gäller här nere i Sydfrankrike.