Kategori: C’est la vie
Så här dan innan helg
Torsdag. Jag preppar för helgen. Jag tar en morgonpromenad. Jag jobbar. Jag handlar inför lördagens middagsbjudning. Jag går på gymet och kör järnet. Jag går på ännu en Profhilo-hudbehandling (får inget hals-blåmärke denna gång, dock något som liknar bi-stick) Jag städar, dammsuger och vaskar lägenheten och beställer Foodora-sushi tills Sebastian dyker upp. Jag slår på Netflix.
Reflektioner
Jag tänker innerst inne att jag är den samma pojke jag alltid varit. Men tider har passerat, tider kommer att infinna sig då man får mer eller mindre möjlighet att vara just ”sig själv”.
Ibland undrar jag hur livet varit om jag som tonåring också hade fått hänga med ut på disco och vara ”en i gänget” Men det gick liksom inte då mina föräldrar var/ är starkt religiösa. Gaysen idag får idag större möjlighet att växa upp och ha det alternativet att välja, själv fanns inte det på tapeten. Men ibland har också dessa försök att stänga inne mig skapat en evigt kraftpaket som inte väntar på att livet ska erbjuda en något intressant. Nej jag har inte det tålamodet, jag erbjuder istället livet mina förmågor.
Vänta inte på att bli upptäckt kära vänner, upptäck er själva istället.
En slö dag & en motsträvig hund
Det är sista dagen i Stavanger och kanske vår slöaste. Beror det på gårdagens festande? Mest troligt. Men Zeb lagade lunch, jag har påbörjat middagen.
Jag har även försökt motionera den bakåtsträvande tibetanska spanieln ”Sidney” men varken hon eller jag fick nog ut nåt av den turen. Många småhundar morrar/ skäller åt andra större hundar och idag har jag vart sträng med henne. Men efter tredje ”nacksvinget” så slutade hon med morreriet och sneglade istället nervöst på mig. Baby-steps.
I morgon flyger vi åter nord-öst och jag är redo för lite höst-sol.
tillfällig paus
Denna tisdag tar jag fransk blogg-paus och ämnar bege mig ner på stranden för ett långt besök. Jag skippar även gymet för första gången på denna resa och känner mig som en rebell.
Mer vardagsdramatik
Efter art-deco-bords-dramatiken så blev lugnet kort, ja Zeb drabbats av ett ”vi-möblerar-om-mood”. Soffan som stått som på bild A, hamnade på andra sidan och lägenheten spegelvändes. Jag (som inte är så mycket för förändringar om jag inte kommer på dem själv) försökte nyktert (typ) tänka på för och nackdelarna och fann att den nya möbleringen skapade en sorts sakral Italiens look där vid matbordet. Ett krucifix-inköp kanhända? Sedan gillad jag även att golvlampan kunde skina över måltiden, ja fransmännen är GALNA i små spotlights som besudlat hela vårt tak och gör det fult (alla vill väl ha en praktfull lampa!) och helt omöjligt att ta en bra selfie i (ett ansikte med rynkor på BÖR ICKE fotograferas med ljus rakt upp eller nerifrån) MEN nackdelarna var för min del för stora, ja det blev mega-färg-eufori till vänster (starkt blå soffa/ starkt turkos tavla) och lite trångt att ta sig ut ur ena balkongen. MEN varför inte låta mina insta-följare välja?
Som ni ser så blev ställningarna väldigt lika MEN den gamla möbleringen vann och möblerna hamnade åter på ”rätt” ställe och mina franska nerver stillade sig åter. Amen.
Dagen efter
Lördag. Dagen efter ett 44-års-kalas. Bakis.
Det finns olika sätt att vara bakis på, detta är ett av de bättre. Ingen spya eller ångest, bara en enorm fysisk utmattning. Ja det kostar på att bli äldre och partaja!
Idag gör vi inte så mycket, och det jag orkar sker i en stilla takt. Se så – gaska upp mig!
Klockan är 13:57 och jag är typ nykter. Om en timme så går planet ner till Stockholm och 19.00 har vi bokat ett bord, middag för två.
Allt kommer att bli som vanligt. Håll ut.
Vi lägger pussel…
Dagen har en knorr då jag ska möta stora-syster Zuzette på kvällen. Jag bjuder ut henne på Cgs (vilket blir billigare än anat då hon ska jobba natt och inte kan dricka vin) och vi tar ikapp om de vedermödor och glädjeämnen som inträffat på sistone.
Efter att ha läst boken ”Allt jag fått lära mig” så bollar jag fragment av barndomsminnen med henne och jag försöker lägga ett pussel av allt, för att se vad allt föreställer…
Det blir ingen hel bild, ja det verkar som om pusslet tar olika skepnader beroende på vem som beskådar det hela. I slutändan så bestämmer jag mig för att jag är tacksam för att jag blivit just jag – och kanhända så blev jag just denne man pga vad som kom att bli min bakgrund. Vi har alla en väg att gå, så njut av vägen och de stora och små glädjeämnen den för med sig. Amen.
