Till min modige far

Det är farsdag men jag har ingen att ringa och gratulera på denna dag. Jag är delvis föräldralös. Pappa befinner sig sedan några år i himmelens skogar och ingen och inget kan locka iväg honom därifrån frivilligt. Jag sänder ändå ett ”grattis” genom telepati, även jag betvivlar att det fungerar. Far står nog i någon glänta, kanske på en höjd. Framför honom så tornar nog de högsta och tätast träden upp, en skog som kanske skulle skrämma andra – men som far känner en sådan enorm trygghet i.

På bilden trotsar han sin rädsla för vatten och lär mig simma, något som han själv aldrig lärde sig. Men en gång då vi var i Nice tillsammans så tog han sina första simtag, ja de salta vattnet fungerade som en simdyna åt honom. Samtidigt så sprang allkäresta mor oroligt runt på stranden och ropade ”Nu kommer du upp Olav!” för inte heller hon har någonsin lärt sig simma och rädslan för vatten har satt sig i märgen.

Grattis på Fars Dag min modige far. Grattis.

En dag med uppsättningar

Denna lördag börjar jag redan 08.00. Varför? Jo det är en specialdag i Luleå då promovering stundar i stan. Jag har tre kunder och då ska jag hinna med lite klipp, lite färg och mycket uppsättning. Jag älskar att sätta upp hår och att fantisera ihop en kreation.

Det finns saker att ta i beaktning då man sätter upp ett håren idag. Någon ska ha en hatt på huvudet och kreationen måste hamna längre ner och cirkulera runt denna. Andra ska ha stora juveler i öronen, vilket gör att håret måste röra sig bort från detta epicentrum. Osv.

Tänk att jag var var ämnad för detta skrå och att jag redan på mellanstadiet förstod glädjen i denna jobb. Halleluja!

PS: Jag vill bara inflika att mina vackra kunder sedan kommer att iklä sig både höga klackar och långklänning. Detta var bara starten.

Ett långt och tåligt buret lidande

Det är Stor-Axel som författat begravningsannonsen, november 1919. (Stor-Axel är den omtalade reslige mannen/ min släkting som binder ihop mig med min stora släkt i Kanada)

”Efter ett långt och tåligt buret lidande” Stackars Eljada. Hoppas ingen någonsin sammanfattar mina dagar så… Bara 26 år, 2 månader och 1 dag och redan var livet ”ett långt (!!?) och tåligt buret lidande”. Två barn… Det låter som en karaktär från ”The Handmaid’s tale” men i själva verket en släkting till mig. Vila i frid Eljada. Du har det bättre där du är.

PS: Vilket underbart vackert namn du har! Det låter som om självaste Astrid Lindgren snickrat ihop det.