Vincento (barnbarnet) ringer på högtalartelefon: Gammelfarfar och morfar har farit till himlen!
Mió: Det bästa med det är att dom båda är friska nu…
Vincento: Men hur kom dom dit?
Zeb: Dom flög
Vincento: Jaha. Men jag vill ha en grön spargris.
Efteråt så blir jag både munter och gråter samtidigt. Sådant är också livet…
Kategori: Team Evanne
Team Evanne
Ååå vad jag älskar att ha minstungen hemma igen. Ja det är långt till Stavanger och vi har mycket att ta ikapp. Så mycket är förändrat sedan vi bodde ihop, typ två barn och fru – men ändå känns allt som förr på något underligt sätt.
Då Armand var pojkvasker hade jag inte tid att aktivera barnen med motion, nej tre barn, företag, matlagning och läxläsning slukade liksom all tid. Jag försöker ta igen det nu och tar med honom på ett 45 minuters hårt spinningpass. Efter det så sällade sig Amoranda för 45 minuters gym – följt av lunch.
På nåt sätt så har min fars bortfall fått mig att vilja knyta ännu tightare till de som är kvar, ja jag älskar Team Evanne.
PS: Jag får just ett sms av Armand. ”När ska jag vara hemma?” Allt är som förr…
Dagen efter
Yra av gårdagens alla känslor och hädelser så stiger jag och minstingen Armand (30 år den 31/5!) ändå upp i ottan, kör tio mil hem till mor för en eftersamling + palt-lunch. Det är som om begravningen fortgår och vi bearbetar gårdagen, familjebilder på väggarna och känslor.
Mor öppnar fars garderob för utrensning och jag tar med mig en svart slips, Bec hamnar i en rutig flanell-himmel och Armand finner två fantastiska jackor.
Så med en slips full av minnen och en mage full av palt så styr vi därefter åter mot kusten. Väl hemma bestämmer jag mig för en powernap men kroppen bestämmer sig för att stänga ner i en Törnrosa-sömn som varar i timmar. Amen.
Vila i frid far
I vissa kulturer har man begravt sina nära och kära med guld och annan rikedom, så att på andra sidan skulle kunna fortsätta ha det gott. I värsta fall har man slängt dit några levande slavar också, i tron att dessa skulle fortsätta tjäna sin herre.
Min far begravs också med sina skatter, ja kistan dekoreras med granris och en tjäder-skulptur som han gjort. Det ligger där också ett fiskespö, mossa och blommor. Men lika mycket som jag visualiserar att far nu fiskar regnbågs-forell så är det mest av allt en fingervisning om vem far var. Skogsmannen, jägaren, skulptören, den äkte mannen och den snälla stora fadern.
Det blir en väldig fin begravning och vår yngste son sjunger några verser av den sång han skrivit till far (ni kan lyssna på den i helhet här) Vi sex syskon bär tillsist ut kistan ur kyrkan och lägger den sedan vi hans grav, där tar vi farväl och gråter och begrundar detta fantastiska liv vi fått att förvalta. Du gjorde det väl far – vila i frid. ¨
Filosofi på morgonkvisten
Det är dagen innan far begravs men jag påminner mig om att det i själva verket är hans jordiska skal som nu läggs i vår familjegrav, tätt intill mormor Vendla och morfar Karl-Elfrid.
Det är lite klurigt att vara uppväxt i en kyrka, då man mer eller mindre sektistiskt matas med ”sanningar”, odiskutabla tolkningar om vad som är den enda vägen. Så här i backspegeln så tänker jag att ”alla vägar bär till Rom” eller att själen i oss är som en lånebok som en dag måste återlämnas, att anden med en sista suck tillsist uppgår i himmelriket. Jag tänker på själen som en gudagåva att förvalta och att det goda du gör resulterar i att ditt liv blir en fantastisk roman, men även att ondska kan förvandla ens dagar till en obetydlig och dåligt skriven novell. Summa kardemumma – det är alltså upp till dig och mig att göra vårt bästa av de dagar vi fått till förfogande.
Då jag skriver detta är klockan runt 06.00 och jag har redan hunnit dricka kaffe och sett om ett avsnitt av en Netflix-serie som jag somnade till igår. Jag textar med minstingen Armand som är påväg till Sverige från Stavanger, jag textar med lillasyster Bec som idag landar från Göteborg. Snart är vi sextetten av syskonen samlad runt mor och vi får i morgon ta ett sista farväl och tacka för de dagar som far förvaltade på ett helt fantastiskt sätt. Amen.
Ett efterskalv
Efter det att far begett sig till andra sidan så står jag stilla och försöker hålla mig solid. Men det är som om jag trots denna kraftansträngning krackelerar en smula. Ja ögonvitorna är blodkärlsbrusta, näsan snorig och rösten hes.
Men så är det, fattas bara annat. Allt är inte längre som förut och det är självklart att kroppen reagerar på det.
PS: Jag försöker träna mina barn i att A: Ringa sina föräldrar en gång i veckan och B: sina syskon minst en gång i månaden. Håll ihop flocken, håll ihop kroppen.
RIP far
Och så kommer den där dagen som man visste skulle komma, den dag som kommer för oss alla en dag fast man inte vill. Tisdagen den 27 april 2021 flyttade min 86 årige underbara far hem till himlen och jag vet inte om jag ska känna frid eller gråta. Jag gör båda delarna. På repeat…
Efter ett rikt liv i skog, mark och sjö, i sin konstateljé, med sex barn och en fru på halsen så var det dags att bege sig till de sälla jaktmarkerna. Yvonne (en vän till mig) som förlorade sin man Tore i fjol textar ”Tror att Tore väntar med en tjädermiddag” och nätet och telefonen svämmar fullkomligt över med fantastiska meddelanden och tröst. Jag orkar liksom inte ringa runt till missade samtal, men ni ska veta att det värmer. Tack…
Jag slutar nu med att lägga ut en sång som min son nyss har skrivit och sjungit in, ja den handlar om honom och far. Vi kommer snart att samlas (min syster Myriam ska snart hämtas på flygplatsen) och likt min son så kommer vi att sjunga och berätta om de underbara dagar vi fick tillsammans med honom. Vila i frid far, vi ses i himmelen.
Så här inför helgen
Idag efter jobbet väntar bus och åter bus. Ja barnbarnen Vincento och Frances ska hämtas från dagis för att sedan underhållas tills pappa Aidan kommer hem från jobbet.
Det är härligt att ha något sprudlande som väntar en, speciellt en sån här dag då våren dragit sig tillbaka och en snöstorm istället drar fram. BU!
Ha en härligt helg nu mina vänner. PS: Ni glömmer väl inte bort tävlingen om att få en PT-timme med mig. Klicka här!
En lördag-de-luxe
På jobbet fixar jag min svärdotter Emme i håret, se så grann hon blev. Ja vi väver supertunna slingor i hela håret och denna gång gör vi henne i en svalare klang än sist. Nu andas håret sommar och nu ska vi bara hoppas att vädret hänger med…
Efter jobbet blir det gymmet och eftersom kvällen väntar med ett extra kaloriintag (det vankas både vin & chips) så blir det 30 svettiga förbränningsminuter till att börja med (Ett glas vin ≈ 100 kalorier)
Vår son Aidan bjuder oss på ett försena påsklamm i form av racks. Till det kokt potatis, sallad och en salsa verde som syrar upp det hela gudomligt. Detta mina damer och herrar var nog det godaste lammet ever! (försökte få en fin bild av min tallrik men det var lite för mörkt)
Bäst i livet är ju förstås barnbarnen. Denna kväll kör videosamtal med våra norska barnbarn Isolde (som just då kör potträning) och Hubère (som just lärt sig ”gå”)
Med Vincento (som är på ett totalt vild denna kväll och skrattar hela kvällen) och Frances (som just lärt sig säga ”bajs i ögat”) leker vi i timmar och det tar förstås extra tid för de stackars föräldrarna att få dessa uppskruvad barn till sängs. I love you underbara Team Evanne. Tack för en fantastisk lördag. Amen.