Kategori: Team Evanne

Vi lagar mat ihop och hackar grönsaker. Då vi frågar om det tycker om ”taacos” säger de att de inte vet. Vi undrar om de kanske aldrig ätit denna rätt förut? Sen visar det sig att de uttalar rätten för ”takkos” och att de sannerligen käkat detta förut.

Aidan kommer hem från jobbet, ja alla är lite slitna nu för tiden (Emme är nere i Skara och firar sin mor som fyller 70) Mer jobb, mindre D-vitamin. Men vi kryssar i familje-klippning på söndag, ja nåt lyft och lyx ska vi väl ändå få så här i luciatider.

Trevlig helg allihop och dagen tips är följande: Den som går och lägger sig först (t.ex moi) MÅSTE blåsa ut alla levande ljus även om den som sitter kvar framför teven (t.ex Zeb) hade kunnat göra det. Men risken att somna i soffan med levande ljus KRÄVER ljus-utblåsnings-regler!

Min kära mor (och även skyddshelgon) Sybille fyller 87 år och vi kör genom winter wonderland och tar oss till Tallberg. Mor har bakat tårta och min storasyster Zuzette möter också upp med ett smörgåsjärn som present. Själv har vi med oss en ljuslykta och en stor amaryllis (som hon tyvärr råkar klippa toppen av vid öppningen av paketet) Det är riskabelt att köpa presenter till någon som samtidigt försöker ge bort allt den har, men hon blir glad för gåvorna. Jag klipper mor och Traktor-Göran (mammas granne och sällskap) och sedan måste vi ta oss mot stan igen. En 90 minuters färd i becksvart mörker. Hurra mamma på din födelsedag! 87 är stort.

PS: Då mor frågar om vi inte ska sjunga något för henne, så tar storasyster ton. Hon sjunger en sång om någon som klubbad ihjäl en häst…

Det är farsdag men jag har ingen att ringa och gratulera på denna dag. Jag är delvis föräldralös. Pappa befinner sig sedan några år i himmelens skogar och ingen och inget kan locka iväg honom därifrån frivilligt. Jag sänder ändå ett ”grattis” genom telepati, även jag betvivlar att det fungerar. Far står nog i någon glänta, kanske på en höjd. Framför honom så tornar nog de högsta och tätast träden upp, en skog som kanske skulle skrämma andra – men som far känner en sådan enorm trygghet i.

På bilden trotsar han sin rädsla för vatten och lär mig simma, något som han själv aldrig lärde sig. Men en gång då vi var i Nice tillsammans så tog han sina första simtag, ja de salta vattnet fungerade som en simdyna åt honom. Samtidigt så sprang allkäresta mor oroligt runt på stranden och ropade ”Nu kommer du upp Olav!” för inte heller hon har någonsin lärt sig simma och rädslan för vatten har satt sig i märgen.

Grattis på Fars Dag min modige far. Grattis.