Författare: mio

Pynt-minnen från 70-talet: Mamma har fått två gröna handstöpta ljus i present. Jag kommer inte ihåg om hon fyllt år eller varför hon fått denna gåva – men långa och fina är de. Med presenten har det kommit ljusmanschetter som är långt ifrån mammas rätt strama design, men vi ungar tycker de är urtjusiga och mamma är nog tvingad att trä på dem på ljusen så att den uppvaktande ska bli bekräftad. Där står de nu. Vid teven. År efter år. En eftermiddag har mamma bett mig städa, ja för själv städar hon på Norrbottensteatern om kvällarna och just denna kväll ska vi får främmande. Jag gör jättefint och dammsuger och vaskar. Det är bra gjort, för jag går bara mellanstadiet. Eftersom mamma jobbar kväll så har jag fått växa snabbt. Jag kan både laga mat åt mina syskon och jag kan städa. När jag hör moster Birgit och morbror Bengts bil köra in på uppfarten så gör jag det, jag tänder de gröna ljusen. Finare än fint ska det bli. Mamma kommer att bli stolt. Men mamma har inte kommit hem riktigt ännu och pappa har följt med henne för att jobbet ska gå snabbare. Jag hälsar moster och morbror välkommen och i samma veva kör vår Volvo in på uppfarten. Systrarna omfamna varandra. Då vi alla går in i huset så ser jag på mammas ansikte att nåt är fel. Hon har lika dåligt pokerface som jag och något är fel, fel, fel. Då jag följer hennes blick så förstår jag att det är de tända prydnadsljusen som är felet. De var aldrig ämnade att tändas. Prydnadsljus var ämnade att förbli blott en prydnad. Men nu – nu är den tiden liksom förbi…

Pyntminnen från 70-talet, del 2: Faster Ulla har torkade blommor i sina krukor och vaser. I vårt hus har vi riktiga blommor men det beror nog på att vi odlar blommor och att Ulla bor i hyreshus. I hennes hall stoltserar några ”kolv-blommor” i en stor kruka. Jag och min syster Myriam har aldrig sett något liknade och vi stryker på dem. Plötsligt har Myriam klöst på en, eller är det jag själv som gjort det? Kolven exploderar likt en maskrosboll och det flyger vita små kapslar i hela hallen. Faster Ulla blir tyst och mamma blir förskräckt och ber så hemskt mycket om ursäkt. Tänk att det kunde rymmas så mycket ofog i en liten kolv! Tur att vi bara klöste på en…

Idag ser jag jag kolven igen. Det är första gången sen intermezzot hos Ulla. De växer på min väg runt sjön. Har de alltid gjort det eller har kommunen planterat nytt för i år? Där står de i all sin prakt och pyntminnen från 70-talet blossar återigen upp. Denna gång rör jag dem inte. Jag är ju inte helt dum i huvet!