Och så plötsligt händer det, vi beger oss ner under nollstrecket. Det är minusgrader då jag vaknar och min morgonpromenad är rätt halkig (bär fortfarande sommar-skorna) MEN alla löv och alla färger finns ännu kvar, tack och lov. Ja det är nästa glapp som blir värst, glappet mellan höst och vinter. Den då de brinnande bladen blåst ner, den då mörkret tätnar. Snart kommer den… Men fram till dess ska jag njuta som bara den av höstens storslagna skönhet. Amen. .
PS: Hörs fågelsången ännu? Ja det gör den. Det är en näktergal vars stämma ännu ljuder sedan lördagen
Så många roller man får förmånen att spela i sina dar. En lördagkväll som premiärlejon på Norrbottensteatern, skålandes (i alkoholfritt) med finaste Jessique och morgonen efter som P.t till finaste Amoranda. Det är nu söndag och jag iklär mig farfar-rollen för barnbarnen bjuder på fika.
När aftonen kommer så tar jag mig an garderoben min och blir Feng shui-Mió. Zeb har vart ett föredöme och rensat ut och jag går efter som hans lärljunge. Så där ja, en lättnadens suck pyser ut från mitt inre då 20% av mina kläder packas för avfärd till ”Röda Korset”. PS: Kan jag nu få övergå till att bli soff-hängar-Mió och fortsätta se min serie?
Väckarklockan ringer vid 06.00 bara för att förmedla att nu är semestern avklarad och att det nu är dags för jobb. Upp och hoppa!
Promenaden runt sjön har fått 10 semester-dagar på att byta skepnad och nu stoltserar den i fantastiska färger samt bjuder på hela 7 grader. Så vackert!
Promenad, jobb, gym, matlagning. Gick det så lätt att ta sig tillbaka till vardagen? Tydligen. Nytt på tapeten är dock #soberoctober, ja efter resans vinluncher, middags-vin och balkong-vin är det dags att dra i handbromsen och detoxa lite. Det ska bli skönt (säger levern)
Ikväll ska ekonomin avklaras (bävar för att öppna kontot) och räkningar ska betalas och ordning och reda ska återinföras. Må gott!
Det är utflyktsdag och en bil är hyrd för att ta oss till St. Tropez med omnejd. Men helt plötsligt bestämmer jag mig för att ta en dag med mig själv och Zeb och Husse får åka iväg på äventyr på egen hand.
Själv så jobbar jag hårt med manuset till nästa föreställning och jag är nästan framme vid halvlek då jag tar paus för att gå till gymet. Det är väldigt ansträngande att repetera och försöka minnas alla repliker, så att gå till gymet känns vansinnigt befriande.
Jag lagar sedan en enkel lunch och det blir spagetti med svamp, vitlök, haricots verts och en ört-korv som jag köpt hos slaktarn. Till det ett glas rött. Nu stundar power-nap och sedan är det dags för manuset igen. Jag ska bli bättre på att ta dagar med mig själv, det här var ju underbart!
Jag sover länge. Med länge menar jag åtta timmar och det är planerat. Jag har mycket att ta igen. Dessa åtta timmar blir inte det enda jag sover, nej jag slumrar även idag in på stranden denna eftermiddag, med vågorna som vaggvisa.
Jag tog mig även till gymet idag men kroppen var inte riktigt med mig efter förkylningen. Men jag ska ta det lite steg för steg och i morgon blir det säkerligen lättare. Efter lite sömn så blir jag faktiskt pigg och orkar med några höga kickar innan det är dags att krypa ihop med mina två böcker.
En för örat, en action vid namn ”Tio dagar” av Leffe Grimwalker. Jag ser redan filmen framför mig. En bok för ögonen. nämligen ”Måttet” av Nikki Erlick. Jag vet inte vad som väntar mig, men denna roman verkar lovande. Vi hörs!
Pynt-minnen från 70-talet: Mamma har fått två gröna handstöpta ljus i present. Jag kommer inte ihåg om hon fyllt år eller varför hon fått denna gåva – men långa och fina är de. Med presenten har det kommit ljusmanschetter som är långt ifrån mammas rätt strama design, men vi ungar tycker de är urtjusiga och mamma är nog tvingad att trä på dem på ljusen så att den uppvaktande ska bli bekräftad. Där står de nu. Vid teven. År efter år. En eftermiddag har mamma bett mig städa, ja för själv städar hon på Norrbottensteatern om kvällarna och just denna kväll ska vi får främmande. Jag gör jättefint och dammsuger och vaskar. Det är bra gjort, för jag går bara mellanstadiet. Eftersom mamma jobbar kväll så har jag fått växa snabbt. Jag kan både laga mat åt mina syskon och jag kan städa. När jag hör moster Birgit och morbror Bengts bil köra in på uppfarten så gör jag det, jag tänder de gröna ljusen. Finare än fint ska det bli. Mamma kommer att bli stolt. Men mamma har inte kommit hem riktigt ännu och pappa har följt med henne för att jobbet ska gå snabbare. Jag hälsar moster och morbror välkommen och i samma veva kör vår Volvo in på uppfarten. Systrarna omfamna varandra. Då vi alla går in i huset så ser jag på mammas ansikte att nåt är fel. Hon har lika dåligt pokerface som jag och något är fel, fel, fel. Då jag följer hennes blick så förstår jag att det är de tända prydnadsljusen som är felet. De var aldrig ämnade att tändas. Prydnadsljus var ämnade att förbli blott en prydnad. Men nu – nu är den tiden liksom förbi…
Pyntminnen från 70-talet, del 2: Faster Ulla har torkade blommor i sina krukor och vaser. I vårt hus har vi riktiga blommor men det beror nog på att vi odlar blommor och att Ulla bor i hyreshus. I hennes hall stoltserar några ”kolv-blommor” i en stor kruka. Jag och min syster Myriam har aldrig sett något liknade och vi stryker på dem. Plötsligt har Myriam klöst på en, eller är det jag själv som gjort det? Kolven exploderar likt en maskrosboll och det flyger vita små kapslar i hela hallen. Faster Ulla blir tyst och mamma blir förskräckt och ber så hemskt mycket om ursäkt. Tänk att det kunde rymmas så mycket ofog i en liten kolv! Tur att vi bara klöste på en…
Idag ser jag jag kolven igen. Det är första gången sen intermezzot hos Ulla. De växer på min väg runt sjön. Har de alltid gjort det eller har kommunen planterat nytt för i år? Där står de i all sin prakt och pyntminnen från 70-talet blossar återigen upp. Denna gång rör jag dem inte. Jag är ju inte helt dum i huvet!
Det är lördag och vi jobbar en kort dag, för dagen är fylld med annat jobb. Vi ska nämligen upp till Tallberg (mitt barndomshem) och göra höst. Man kan göra höst på så många sätt, men ett av dessa är att ta upp alla 1-årsplantor ur landet, skaka av dem och köra dem till komposten. Perenna-växterna ska klippas ner, kvickroten ska rensas och så ska man prata med kära mor under tiden för henne är det synd om – ja hon har fått ryggskott.
Det hela tar fem timmar att göra (inklusive kaffepaus) och sen är man öm i hela kroppen och hungrig. Vi har förberett måltiden och Traktor-Göran gör oss sällskap över en tallrik lasagne. Varde höst!
Jag får ett sorglig meddelande från min kusin Mary-Lynns dotter. Hon skriver att hennes mor har gått bort i en motorcykelolycka och att vi är välkomna att närvara vid hennes begravning. Mary-Lynn bodde i Stockholm och på något sätt så har vi inte haft någon riktig kontakt sedan hennes mor, min moster Gerd gick bort. Men då jag letar bland minnena, som man letar efter matchande strumpor i en strumplåda, så växer ett minne sig till liv:
Vi hade åkt tåg jag och mamma. Från Luleå ändå ner till Märsta där moster Gerd med familj bodde. Jag var iklädd finkläder, men insåg på en gång att det var ett annorlunda mode i Luleå än i Stockholm. Kusinerna Mary-Lynn och Eva-Linn hade en underbar storstadsdialekt och var så tjusiga OCH de fick använda smink (vilket jag INTE fick göra, men ändå drömde om) Mary-Lynn ville visa mig Stockholm och som den snälla kusinen hon var så ville hon även bjuda mig på bio. JAAA! Jag hade aldrig vart på bio för vi var Pingstvänner och Pingstvänner gick inte på bio för det var syndigt. Men Mary-Lynn hade bestämt att vi skulle se filmen ”Artistocats” och var helt säker på att min mor skulle ok:a detta. Jag höll tummarna. Mor hamnade i ett tillstånd av panik. Hon ville skrika NEEEEJ, men ville samtidigt inte skämma ut sig inför sin systers familj. Jag fick till slut åka eftersom alla intygade att ”Artistocats” inte innehöll varken sex, droger, dans eller alkohol (PS: jag tror faktiskt att katterna tog sig en sväng-om, nu när jag tänker efter) Det här var livet. Det var jag och Mary-Lynn. Vi var stora nu och livet väntade framför oss. Ingen visste ju hur långt det skulle bli, men alla vet ju att längden inte är det viktigt, utan att det istället är lyckan man får av sina år. Jag säger farväl till en kusin som nu flyttat upp till himlen. Vila i frid Mary-Lynn, eller härja allt vad du kan – om det känns bättre. Vi ses här framöver, du kommer att känna igen mig. Jag är mig rätt lik och kommer nog att ha smink. Amen.
AC:n i vår bil har pajat och även om sommaren har sagt sitt så lämnar vi in den. Jag gissar att det är en säkring som gått och att fakturan kommer att ligga på ungefär 75:- men det är det inte. ”Vi har bytt ett O…” Jag stänger sedan mentalt av reparations-mannens genomgång och tänker istället på livet i största allmänhet. Uppenbarligen var det ingen säkring som gått, för det här med O:et det kostar 4642:-!!! Eftersom jag har fötts utan pokerface så blir mannen i kassan smått rädd för mitt ansiktsuttryck, men jag betalar i hast och springer ut från lokalen utan att säga ett pip (jag har lärt mig att det brukar förvärra saker och ting).
NU kvarstår nästa prövning, nämligen att för första gången applicera ett cykelställ på bilen, fästa min cykel därpå och ta mig säkert hem. Zeb har gått igenom det hela halv-noga men jag kör fast redan vid elementet ”få stället att sitta stabilt runt kulan utan att snurra runt” Jag ringer till Zeb som inte svarar. Jag ringer både hans mobil och till salongen, fortfarande inget svar. I kyrkan lärde jag mig, att vid prövningar ställa sig frågan ”Vad hade Jesus gjort?” Jag bestämmer mig för att Jesus skulle ha tänkt ungdomlig (han har sådana magrutor på alla skulpturer/ bilder och tänk vilken fin hasselnötsblond färg han hade på håret! Men det är klart, Josef var ju ej pappan) Jesus skulle självklart ha gått in på youtube och det är just vad ungdomliga jag gör. Inom fem minuter puttrar jag sedan hemåt. Cykeln trillar inte av och jag har lärt mig något nytt idag. Amen.
