Kategori: Qui

Eftersom Emme och Vincento är i Stockholm så möter vi upp den övriga familjen för fredagsmys. Det är Frances som styra och vi börjar på restaurang Waldorf (för de har ett akvarium med fiskar) Frances väljer Hawaii pizza. Sedan säger vi hej då till faster Amoranda och så går jag, Zeb, Aidan och Frances hem till oss med ett ton plockgodis – ja nu blir det film. Tillsammans ser vi ”Paddington i Peru”. Jag har bäddat i gästrummet för Aidan och Frances och det var inte i går när man hade sonen över på sleepover party. Frances somnar först och jag gör allt för att hålla mig vaken så länge som möjligt. Vill liksom inte att denna fredag någonsin ska ta slut. Amen.

Oj vad fort den här veckan går. Oj vad fort våren kom till stan. Det är nu plusgrader dygnet runt och snön på alla vägar är borta och kvar ligger bara ett ton grus. Nu längtar jag efter putsbilarna som är det slutgiltiga vår-tecknet.

Idag får jag fler bilder från vår fotograf. Fotografier från helgens stora show. Mon dieu så fina vi är. Amen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Mió Evanne (@monamimio)

Det är onsdag. Även om jag lämnat denna spektakulära helg bakom mig så har den liksom slagit rot i mig. Det dyker upp små episoder i mitt huvud hela tiden och jag bläddrar bland mina bilder och njuter av minnena. Tack alla fina!

Jag börjar 07:00 med min första kund bara för att hinna med allt i dessa bråda tider. Halv dag på salongen och sedan i ilfärd mot teatern för att där börja bygga scenen. Drapera ridån, klä in en portal i rosor och bygga ett steppgolv. Ja se så kan en eftermiddag också tillbringas. Premiär fredag – ni har väl biljett? Om inte, klicka här!

Att snabbkurera sig är inget som är speciellt enkelt. Att lugna en mage som blivit förgiftad kräver sin list och sina uppoffringar. Jag inser att ju mindre jag stoppar i mig desto bättre mår kroppen. MEN min (dåliga) karaktär skriker efter chips och vin. Så på morgon en pulverdrink ”Inflamix” och ett kokt ägg. Till lunch tar jag samma pulver med mig till jobbet + en banan. Men mixern är försvunnen och där står jag och försöker mortla sönder bananbitarna. Nej gott blev det inte MEN magen är glad.

Beträffande glada magar, så minns jag det som igår då far och jag var i Barcelona. Pappa försvann helt plötsligt från restaurangen och jag fann honom tillslut i köket där han pratade med kocken och jag drog förläget ut honom därifrån. Pappa kunde varken kunde spanska eller engelska, men han var övertygad att vi talade samma språk om man bara talade långsamt. Då jag frågade vad han sagt kocken så sa han. ”Jag sa bara att – magen är glad”