Och så var det måndag och därmed dags att ta i med hårdhandskarna. Nu ska helgens sus och dus drivas ur kroppen och det är både med glädje och lite sorg som detta händer. Efter jobbet är det dags för far & dotter-träning (vi tränar två pass tillsammans varje vecka) och idag blir det extra tungt för jag kombinerar fysisk och social träning.

Att vara autist som Amoranda är kan vara lite klurigt. För henne så hänger inte alltid den inre känslan med i det yttre, vilket innebär att hon kan vara super-glad och tränings-pepp MEN ansiktet kan istället signalera sur och arg. Mellan styrkeövningarna så tränar vi i spegeln på hur munnen vanligtvis ser ut då man är glad… Då Amorandas massör (som hon går till rätt ofta) passerar så försöker jag få henne att säga ”hej” till henne, vilket hon vägrar och jag försöker förklara att det är vanligt att man gör då man träffar på någon man känner. Då jag surrar med en av killarna på gymet så kommer hon fram och frågar ”vem är det där?” och stirrar på mig och jag berättar att det är bättre om hon säger ”Hej, vem är du” till honom, men jag når liksom inte fram där. Vi behöver nog alla fysisk och social träning, ja så fort man är i ett nytt sammanhang så byts spelregler och man har svårt att hänga med. Hörni, nu är veckan igång – nu kör vi!