Det blir en dag på stranden. Ja vi hinner faktiskt ner två svängar idag och jag utmanar huden med att bara ha solskydd i ansiktet denna 25 september. Det funkar även om låren blir lite röda. Jag har nu helt funnit ett semestermood och manövrerar smidigt mellan gym/ strand/ måltider/ powernaps/ balkong-baren. I morgon får vi främmande, men mer om det senare. Bisous et câlins!
Il pleut
à Luleå
Dagens lunch blir PIZZA och även om den är ofantligt god och stor så har jag glömt bort konsekvenserna (igen)
1: Laktos. När man glömmer att ta med sig laktostabletterna så blir inte bara magen uppblåst, nej det blir många toalettbesök som väntar en under eftermiddagen.
2: Tröttheten. Kroppen får en massa härliga kalorier att bearbeta och min kropp kapitulerar på en gång och lägger sig för att sova middag. Men det blir ingen lätt middagssömn, nej istället kommer jag ner i en natt-dvala och ser ut som ett bakfyllemonster då jag vaknar.
3: Dagens middag måste på något sätt balanseras med lunchen och OM jag hade orkat gå ner till affären så hade jag köpt en köttbit + sallad. Tyvärr har jag köpt massor med rosmarin-grissini-pinnar som lockar men jag tar bara 1 varje gång jag passerar knippet.
Musse, Zebs bonusbarn åker hem idag. Vi har spenderat 4 intressant dagar med varandra här i Nice men nu är det dags att vinka adjö. Tänka sig att jag är 35 år äldre än denna blivande mäklare och att jag har fått möjligheten att göra ett studiebesök i den världen.
Jag försöker hoppa hopprep på gymet idag, ja det sägs att det är som att cykla – att kroppen liksom ska komma ihåg det. Men det är inte sant, dubbelhoppen suger. Jag som var en hoppreps-prins, men idag överlever jag nätt och jämnt. Jag måste träna på detta.
Jag är på väg hem från gymet. Jag står vid ett övergångsställe och väntar på grönt. En kvinna kliver ut en meter framför mig på vägen och kollar sin telefon. En buss dyker upp som från ingenstans och kör rakt mot kvinnan och tutar. Instinktivt tar jag tag i kragen på hennes jacka och drar henne tillbaka. Hon blir rädd och skriker allt vad hon kan och vänder sig om mot mig och försöker bli fri. Jag släpper henne inte och bussen passerar. Jag säger först ingenting för min franska är bortblåst, men hon ser att vi är lika skräckslagna båda två. ”Bussen” säger jag plötsligt på svenska och eftersom det heter ”Le bus” på franska så förstår hon plötsligt händelseförloppet och upprepar panikartat ”merci, merci, merci”.
Give thanks for a little,
and you will find a lot
Det är utflyktsdag och en bil är hyrd för att ta oss till St. Tropez med omnejd. Men helt plötsligt bestämmer jag mig för att ta en dag med mig själv och Zeb och Husse får åka iväg på äventyr på egen hand.
Själv så jobbar jag hårt med manuset till nästa föreställning och jag är nästan framme vid halvlek då jag tar paus för att gå till gymet. Det är väldigt ansträngande att repetera och försöka minnas alla repliker, så att gå till gymet känns vansinnigt befriande.
Jag lagar sedan en enkel lunch och det blir spagetti med svamp, vitlök, haricots verts och en ört-korv som jag köpt hos slaktarn. Till det ett glas rött. Nu stundar power-nap och sedan är det dags för manuset igen. Jag ska bli bättre på att ta dagar med mig själv, det här var ju underbart!
