Upp i sadeln

Tisdag. Det är dags för mig att kasta mig upp i sadeln igen, ja det var länge sedan jag gick på spinning sist. Det hela utspelar sig på ett nytt ställe och vi får alla elektroder fastsatta vid oss och hela klassen blir synlig med namn och prestation på en stor filmduk bakom vår instruktör. Jag är näst sämst. Det är bara Lucille som är sämre än mig och instruktören ropar FLERA GÅNGER ”Lucille et Mió – allé ALLÉ”.

Efteråt tröstar jag mig med bad och dubbla kulor glass. Det är jag värd för att jag utsätter mig för detta. Då jag kommit hem sätter på mig ”badbyxorna” som visade sig bli genomskinliga i samband med bad. Nu är de shorts. Vi får anpassa oss helt enkelt tänker jag och bränner av några selfies. Nu känns det bättre. Nästa gång ska jag bli bättre än Frederic som brände mest kalorier under passet. Då får man äta 4 kulor glass.

Tisdags-gym

Idag anstränger jag mig på gymet. Först tar jag itu med löpningen (som legat nere rätt länge) och testar hur långt jag hinner på 30 minuter. Det blir 4 km istället för 5 som min snittfart låg på tidigare.

Bänkpressen är på 80 kg och det känns stabilt och bra även om jag här har lite sned stång. Men. Babysteps. Jag kör på. Ibland är det bara det vi måste göra. Köra på utan att känna efter att soffan lockar. Den kan man ligga i sen.

En söndag med familjen

Det är söndag och sålunda en familjedag. Jag tar Amoranda med mig till gymet och vi kör en timme med fokus på axlar. Sedan blir det ett yogapass med Sebastian, ja det är hans första yogapass sedan han bröt foten i fjol. Med på passet kommer familjen, dvs fina vänner vi håller av.

På eftermiddagen jobbar jag i studion medan Zeb går på bio med Vincento, ja vi ska mötas upp hos Aidan och resten av familjen sen i eftermiddag. Hörni, i morgon drar vi!

Fysisk & social träning

Och så var det måndag och därmed dags att ta i med hårdhandskarna. Nu ska helgens sus och dus drivas ur kroppen och det är både med glädje och lite sorg som detta händer. Efter jobbet är det dags för far & dotter-träning (vi tränar två pass tillsammans varje vecka) och idag blir det extra tungt för jag kombinerar fysisk och social träning.

Att vara autist som Amoranda är kan vara lite klurigt. För henne så hänger inte alltid den inre känslan med i det yttre, vilket innebär att hon kan vara super-glad och tränings-pepp MEN ansiktet kan istället signalera sur och arg. Mellan styrkeövningarna så tränar vi i spegeln på hur munnen vanligtvis ser ut då man är glad… Då Amorandas massör (som hon går till rätt ofta) passerar så försöker jag få henne att säga ”hej” till henne, vilket hon vägrar och jag försöker förklara att det är vanligt att man gör då man träffar på någon man känner. Då jag surrar med en av killarna på gymet så kommer hon fram och frågar ”vem är det där?” och stirrar på mig och jag berättar att det är bättre om hon säger ”Hej, vem är du” till honom, men jag når liksom inte fram där. Vi behöver nog alla fysisk och social träning, ja så fort man är i ett nytt sammanhang så byts spelregler och man har svårt att hänga med. Hörni, nu är veckan igång – nu kör vi!

En ordinär onsdag

Vi befinner oss i en ordinär onsdag, ja så där mitt i veckan, varken nyfikenhets-energifull eller spurt-glad.

Den enda nyheten är att gymet mitt (på min inrådan) skaffat sig en selfiespegel ute i lokalen för att förhindra att kort tas i ombytesrummen. Jag föreslår en selfietävling under #-taggen #inpulsselfiecorner och startar utmaningen med ett enhandsstående. Det är lite klurigt att samtidigt fota sig, men det funkar!

Ha en bra ordinär onsdag och hoppas ni finner något värt att ställa sig på en arm för. Amen.