Ett efterskalv

Efter det att far begett sig till andra sidan så står jag stilla och försöker hålla mig solid. Men det är som om jag trots denna kraftansträngning krackelerar en smula. Ja ögonvitorna är blodkärlsbrusta, näsan snorig och rösten hes.

Men så är det, fattas bara annat. Allt är inte längre som förut och det är självklart att kroppen reagerar på det.

PS: Jag försöker träna mina barn i att A: Ringa sina föräldrar en gång i veckan och B: sina syskon minst en gång i månaden. Håll ihop flocken, håll ihop kroppen.

RIP far

Och så kommer den där dagen som man visste skulle komma, den dag som kommer för oss alla en dag fast man inte vill. Tisdagen den 27 april 2021 flyttade min 86 årige underbara far hem till himlen och jag vet inte om jag ska känna frid eller gråta. Jag gör båda delarna. På repeat…

Efter ett rikt liv i skog, mark och sjö, i sin konstateljé, med sex barn och en fru på halsen så var det dags att bege sig till de sälla jaktmarkerna. Yvonne (en vän till mig) som förlorade sin man Tore i fjol textar ”Tror att Tore väntar med en tjädermiddag” och nätet och telefonen svämmar fullkomligt över med fantastiska meddelanden och tröst. Jag orkar liksom inte ringa runt till missade samtal, men ni ska veta att det värmer. Tack…

Jag slutar nu med att lägga ut en sång som min son nyss har skrivit och sjungit in, ja den handlar om honom och far. Vi kommer snart att samlas (min syster Myriam ska snart hämtas på flygplatsen) och likt min son så kommer vi att sjunga och berätta om de underbara dagar vi fick tillsammans med honom. Vila i frid far, vi ses i himmelen.

Så här inför helgen

Idag efter jobbet väntar bus och åter bus. Ja barnbarnen Vincento och Frances ska hämtas från dagis för att sedan underhållas tills pappa Aidan kommer hem från jobbet.

Det är härligt att ha något sprudlande som väntar en, speciellt en sån här dag då våren dragit sig tillbaka och en snöstorm istället drar fram. BU!

Ha en härligt helg nu mina vänner. PS: Ni glömmer väl inte bort tävlingen om att få en PT-timme med mig. Klicka här!

En lördag-de-luxe

På jobbet fixar jag min svärdotter Emme i håret, se så grann hon blev. Ja vi väver supertunna slingor i hela håret och denna gång gör vi henne i en svalare klang än sist. Nu andas håret sommar och nu ska vi bara hoppas att vädret hänger med…

Efter jobbet blir det gymmet och eftersom kvällen väntar med ett extra kaloriintag (det vankas både vin & chips) så blir det 30 svettiga förbränningsminuter till att börja med (Ett glas vin ≈ 100 kalorier)

Vår son Aidan bjuder oss på ett försena påsklamm i form av racks. Till det kokt potatis, sallad och en salsa verde som syrar upp det hela gudomligt. Detta mina damer och herrar var nog det godaste lammet ever! (försökte få en fin bild av min tallrik men det var lite för mörkt)

Bäst i livet är ju förstås barnbarnen. Denna kväll kör videosamtal med våra norska barnbarn Isolde (som just då kör potträning) och Hubère (som just lärt sig ”gå”)

Med Vincento (som är på ett totalt vild denna kväll och skrattar hela kvällen) och Frances (som just lärt sig säga ”bajs i ögat”) leker vi i timmar och det tar förstås extra tid för de stackars föräldrarna att få dessa uppskruvad barn till sängs. I love you underbara Team Evanne. Tack för en fantastisk lördag. Amen.

En välsignad söndag

Det här är en lyxig mars-söndag för jag har inget bokat alls. Med det menas också att den kan uppbokad så där på studs och det är just vad vi gör

Jag lagar lunch och Zeb efterrätt, och så åker vi iväg till Aidan, Emme och barnen Vincento och Frances för att föda dem (samt att härja med Vincento tills man inte orkar mer)

Nu ligger jag på min blogg-spot, dvs på min fårskinns-fäll och njuter av tystnaden. Zeb är iväg och tränar, ja själv så har jag en träningsfri dag. Det är liksom himmel det här. Först liv och rörselse, sedan tyst och stilla. Kära söndag – tack för allt!

Tema ”Födelsedag”

Det har vart ett förskräckligt firande på sistone. Ja den 4 mars så var det ju min MEN dessutom Nilles födelsedag och låt mig då tillägga att Nille fyllde 50! Nille firades (C-säkert) men sopplunch i Storklintsbacken och vi hade skramlat ihop till en framtida resa till henne. I går kväll bjöd vi dessutom henne (+ hennes man) på födelsedagsmiddag på vår sista dag i den vackra stugan vi fått låna. Ååå vilken lång-weekend vi haft. Nu är vi åter i staden och man kanske kan tänka att firandet är slut? Nej icke det!

Idag söndag den 7 mars så fyller barnbarnen Frances 2 år och barnbarnet Hubère 1. Tyvärr så är ju Hubère i Norge så vi får fira honom på distans. Vi håller nu som bäst på att göra oss klara med att slå in en present och fortsätta på temat ”födelsedag” Är du redo Frances? Nu kommer vi (Det verkar som om han dagen till ärat målat nya förvånade ögonbryn med en tuschpenna #farfarälskardig)

Ett stenkast från mitt liv

Jag vaknar upp rätt tidigt och är inte helt otippat märkt av gårdagens födelsedagsfest och de lyxviner vi skrapat ihop från vårt ställ. Well. Livet går ju vidare ändå och jag matar i mig lite resorb och en värktablett. Det var värt det. Denna gång iallafall…

Efter frukosten så åker vi till pappa som bor på ett demensboende ett stenkast invid. Då vi kommer så plockar han otippat upp sladden till sin golvlampa och får för sig att han pratar telefon. Han säger att han inte har tid att prata längre då han fått besök av sin son… Well. Livet går vidare i en annan skepnad…

Han är lite bekymrad över de skulpturer han (enligt honom) försökte slutföra igår. Det hade tydligen blivit något lurt med bandsågen och saker blev inte riktigt som han tänkt sig. Nej livet blir inte alltid det. Som nu. Då jag håller hans hand och han lutar sin panna mot min och ber om att få komma hem.

Jag bäddar ner honom för en liten lur och han är orolig att jag ska smita och lämna honom ensam där. Det är just det jag gör, ja jag smiter iväg och hoppas att dimman ska bli tätare och växa sig tjock. Att längtan efter det som en gång var ska förblekna och att en frid ska infinna sig och föra honom hela vägen hem till Pärleporten. Amen.

Dagens jobbigaste samtal

Far: När kommer du och hälsar på mig Mió?
Jag: Om två veckor, jag var ju hos dig nyss och klippte dig…
Far: Jag minns inte det…
Jag: Det blir så då man blir gammal. Det kallas demens det du har.
Far: Ja. Det är demens. Men du får aldrig glömma mig – och jag ska aldrig glömma dig…
Jag: Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag älskar dig.
Far: Är det Arne (pappas bror) som ringer?
Jag: Nej det är ju din son.
Far: Lage? (pappas andra bror)
Jag: Nej det är Mió. Din son. Men nu måste du äta klart din frukost pappa. Vi ses på två veckor…