Kategori: C’est la vie

mio

Så här i efterhand

C'est la vie

Det har bara gått två dagar sedan julafton i Tallberg men än lever minnet kvar av kära mor som var så tacksam att vi stannade hos henne under denna helg (vi sov i mitt pojkrum)
Än lever minnet av en förvirrad stora-syster, av Traktor-Görans jakthistoria (då han sköt två älgar samtidigt) om bastubad och snödopp tillsammans med Zeb och Musse. Tack!

Jag försöker också anamma att mor närmar sig 90 och att det då är fullkomligt normalt att glömma lite saker av och till. Att det då är helt naturligt att bygga hela kapitel av händelser som tillsynes bara är några ihopbundna ord.
I love you Sibylle!

mio

God jul från Tallberg

C'est la vie

Det är julen 2024 och jag, Zeb beger oss till Tallberg och till min kära mor Sibylle. Med oss har vi Zebs bonusbarn Musse, men Aidan är i Skara, Armand i Stavanger och Amoranda i Piteå. Vad har då Tallberg att bjuda på denna högtid förutom snö från Narnia, tystnad från himmelen och mat, mat, mat? Tja, jag valde min höjdpunkt då jag fick skotta taket på garaget och min moders vävstuge-ateljé, för vädret var extraordinärt bra! Som barn var jag ytterst tveksam till utomhusaktivitet och valde heller en eftermiddag i fars målarateljé med penslar och kritor – men så här som vuxen så skapar jag så mycket i min vardag att fysiskt kroppsarbete känns som en bonus-vederkvickelse.

Bastubad följs av naken-snö-bad. Middagar följs av desserter. Vi har fått Bingo-kuponger av någon och blir sittandes framför teven för att följa dess utgång (jag gör det aldrig igen!) Jag vinner 100:- men jag förlorar en bit av min själ då Lotta Engberg SPRINGER omkring bland diverse vinst-hjul och allehanda vinst-maskiner. Det känns som Las Vegas (vilket är min favorit-hat-stad = Sodom & Gomorra) men jag biter ihop för att det är jul och man bör vara till lags.

Hoppas ni haft en underbar jul mina läsare!

mio

Bot & bättring

C'est la vie

Det känns i hela kroppen att det är juletider. På vilket sätt undrar ni? JO för att alla försäljare sänder med kak-askar i sina leveranser som vi trycker i oss för att de ska ta slut någon gång. Svullen blir man. Sen kommer kvällen och då väntar en middag någonstans. Denna vecka 3 MIDDAGAR, och jag svär DE TVINGAR I MIG VIN. Men ”ont” måste med gott fördrivas och idag sker bot och bättring genom ett besök på Inpuls. Nu kör vi!

PS: Min Frankrikelängtan tornar upp. Det är 14 dagar kvar nu.

mio

En lurig vinter

C'est la vie

Och så vips är vintern här i detta luriga årtal 2024. Ena dan barmark, andra dagen snö och svinkallt och så börjar det om…

Men en lurig vinter hindrar inte att vi närmar oss jul, en lurig vinter hindrar oss inte från att tända ljus. Idag: En lurig vinter kanske på sin höjd får oss att ta på oss täckbyxorna fast det i slutändan visar sig att vi inte alls behöver.

Men så är livet. Man vet inte exakt hur det ska rulla, nej det är mer hur skickliga vi är på att rulla med som är det viktiga.

Det är måndag. Vi har hela veckan på oss att hänga med.

mio

Den obeströdda kudden

C'est la vie

Ibland när man har mycket att tänka på och när ens kudde inte är beströdd med stjärnstoft – kan det hända att man vakna på tok för tidigt. Man vrider och vänder på sig tills man inser att adrenalinet rusar och att det bara är att gå upp och ta i med hårdhandskarna.

Ett löpband lättar på stressen och jag springer en halvtimme innan jag fortsätter med bänkpressen. Konstigt, det är inte bra jag som är på gymet denna tid, nej några till är det allt som jobbar på. Undra om de också har svårt att somna om eller vad som fört dom hit i ottan?

Efter jobbet så är det dags att skriva stämmorna för min och Becs låt ”Two peas in a pod” Jag vet inte om det min tidiga morgon som omkullkastat mig men jag byter plats på stämmorna och helt plötsligt blir det Bec som ska brodera ut refrängen med omkring-rusande toner.

PS: Jag hoppas jag får sova länge i natt…

mio

Långkalsongs-praktikan

C'est la vie

Varje morgonpromenad är som ett äventyr. Förutom att stigen är blank som en spegel (och dubb-skor behövs) så är landskapet som en magisk målning man stiger in i. Kylan är än så länge inget att bekymra sig över och enligt min praktika ska man hålla ut utan långkalsong fram till minus 15 grader. Tre grader kvar då, tills den riktiga vintern biter en.

Min fars praktika var en annan. Han bar långkalsong fram till midsommar och så åkte de på igen till älgjakten i september.

Börjar långkalsongens era att ebba ut? Faktum är att de flesta jag känner tar till täckbyxorna på en gång. Och jag erkänner, det är smart. Det är lättare att kränga sig ur dem än att ta av sig långkalsongerna.

Varje morgon är ett äventyr. Håll balansen och se till att du har reflex. Amen

mio

En lite orolig sömn

Bric-a-brac, C'est la vie

Underbara ungar. Helgen är slut och vi har lämnat tillbaka Vincento och Frances till sina föräldrar (även om Frances egentligen hade bestämt sig för att stanna kvar) Det blir en lite oroligare sömn då barnbarnen är här, ja något uråldrig har väckts till liv i mig och trots att jag sover så övervakar jag deras andetag. 03:00 kommer Frances in till oss och vill att jag ska sova invid dem istället (de ligger på ett par futonmadrasser i vardagsrummet) 06:00 vaknar Vincento och ser inte Frances som krupit ihop under täcket. Väcker därefter Zeb som finner honom. 07.00 steker Zeb plättar. Det är tradition. Det blir promenad i solsken och det blir kaka på fik innan pappa Aidan kommer för att hämta dem vid lunchtid.

Tack för i helgen pojkar!

mio

Återseenden

Bric-a-brac, C'est la vie, Qui

Det är fredag, men inte vilken fredag som helst. Det är en fredag med återseenden. Mary och Dandy som flyttat från stan möter upp på salongen för fix och sedan tar de med sig några vänner och vi går ut och äter på At:s. Förutom att maten är galet god så är sällskapet fantastiskt. Så här i efterhand, ja jag drack för mycket… Men kvällen innehöll ännu ett återseende.

På ett bord invid mig satt ingen mindre än min fysik-fröken från högstadiet. Vi har inte setts sedan dess, men hon är lika tjusig nu som då (Helen Mirren) Jag påminner henne om att då jag gick ut 9:an så bakade jag en siraps-limpa till de lärare jag tyckte allra bäst om, och min fysikfröken fick en sådan. Jag var så dålig i fysik att hon behövde liksom uppmuntran för att hon stod ut med mig. Sen hade jag inga pengar på den tiden att köpa en presen, typ en bukett. Men i mammas skafferi fanns både mjöl och sirap till förfogande för en Mió, i en tid som för länge sedan passerat – men som denna dag gjort sig påmind. Amen.