Kategori: C’est la vie

mio

Vila i frid Mary-Lynn

C'est la vie, Rainbow, Team Evanne

Jag får ett sorglig meddelande från min kusin Mary-Lynns dotter. Hon skriver att hennes mor har gått bort i en motorcykelolycka och att vi är välkomna att närvara vid hennes begravning. Mary-Lynn bodde i Stockholm och på något sätt så har vi inte haft någon riktig kontakt sedan hennes mor, min moster Gerd gick bort. Men då jag letar bland minnena, som man letar efter matchande strumpor i en strumplåda, så växer ett minne sig till liv:

Vi hade åkt tåg jag och mamma. Från Luleå ändå ner till Märsta där moster Gerd med familj bodde. Jag var iklädd finkläder, men insåg på en gång att det var ett annorlunda mode i Luleå än i Stockholm. Kusinerna Mary-Lynn och Eva-Linn hade en underbar storstadsdialekt och var så tjusiga OCH de fick använda smink (vilket jag INTE fick göra, men ändå drömde om)
Mary-Lynn ville visa mig Stockholm och som den snälla kusinen hon var så ville hon även bjuda mig på bio. JAAA! Jag hade aldrig vart på bio för vi var Pingstvänner och Pingstvänner gick inte på bio för det var syndigt. Men Mary-Lynn hade bestämt att vi skulle se filmen ”Artistocats” och var helt säker på att min mor skulle ok:a detta. Jag höll tummarna.
Mor hamnade i ett tillstånd av panik. Hon ville skrika NEEEEJ, men ville samtidigt inte skämma ut sig inför sin systers familj. Jag fick till slut åka eftersom alla intygade att ”Artistocats” inte innehöll varken sex, droger, dans eller alkohol (PS: jag tror faktiskt att katterna tog sig en sväng-om, nu när jag tänker efter)
Det här var livet. Det var jag och Mary-Lynn. Vi var stora nu och livet väntade framför oss. Ingen visste ju hur långt det skulle bli, men alla vet ju att längden inte är det viktigt, utan att det istället är lyckan man får av sina år.
Jag säger farväl till en kusin som nu flyttat upp till himlen. Vila i frid Mary-Lynn, eller härja allt vad du kan – om det känns bättre. Vi ses här framöver, du kommer att känna igen mig. Jag är mig rätt lik och kommer nog att ha smink. Amen.

mio

Man lär sig nåt varje dag

C'est la vie, Qui

AC:n i vår bil har pajat och även om sommaren har sagt sitt så lämnar vi in den. Jag gissar att det är en säkring som gått och att fakturan kommer att ligga på ungefär 75:- men det är det inte. ”Vi har bytt ett O…” Jag stänger sedan mentalt av reparations-mannens genomgång och tänker istället på livet i största allmänhet. Uppenbarligen var det ingen säkring som gått, för det här med O:et det kostar 4642:-!!! Eftersom jag har fötts utan pokerface så blir mannen i kassan smått rädd för mitt ansiktsuttryck, men jag betalar i hast och springer ut från lokalen utan att säga ett pip (jag har lärt mig att det brukar förvärra saker och ting).

NU kvarstår nästa prövning, nämligen att för första gången applicera ett cykelställ på bilen, fästa min cykel därpå och ta mig säkert hem. Zeb har gått igenom det hela halv-noga men jag kör fast redan vid elementet ”få stället att sitta stabilt runt kulan utan att snurra runt” Jag ringer till Zeb som inte svarar. Jag ringer både hans mobil och till salongen, fortfarande inget svar. I kyrkan lärde jag mig, att vid prövningar ställa sig frågan ”Vad hade Jesus gjort?” Jag bestämmer mig för att Jesus skulle ha tänkt ungdomlig (han har sådana magrutor på alla skulpturer/ bilder och tänk vilken fin hasselnötsblond färg han hade på håret! Men det är klart, Josef var ju ej pappan) Jesus skulle självklart ha gått in på youtube och det är just vad ungdomliga jag gör. Inom fem minuter puttrar jag sedan hemåt. Cykeln trillar inte av och jag har lärt mig något nytt idag. Amen.

mio

En förödande kaka

C'est la vie

Jag har tagit träningsfritt några dagar då kroppen inte är helt hundra, jag jag misstänker att jag fått en släng av Zebs förkylning. Så efter jobbet vill jag istället unna mig något gott som tröst, nämligen en sån där cookie som är rund och kan vara av kola (vilket jag väljer) eller chokladkaraktär.
I ren åtrå till kakan så glömmer jag bort att först trycka i mig en laktostablett och här vankar jag nu efterklok, av och an med en uppsvullen mage och tycker synd om mig.

Det är bara tisdag, allt kan bara bli bättre

mio

Livet som troll

C'est la vie, Voyage

Lördagen är lika gassande som fredagen och vi åker in till Stavangers vackra centrum där kullerstenar leder oss fram mellan vackra vita trähus. Där hittar vi även en spännande lekplast som håller oss sysselsatta denna förmiddag.

Då vi kommit hem så har rollen som ”troll” tagit på krafterna. Ja jag har jagat barnbarnen runt mellan attraktionerna och hotat att gnaga på dem. Jag tar mig en liten tupplur och vaknar otippat upp två timmar senare. Världens längsta power-nap – ja detta är livet för ett troll.

Jag klipper sonen Armand (i morgon ska resten av familjen friseras) och lagar middag till dem. Ja det gäller att skämma bort dem maximalt då vi är här så sällan. Leve Norge!

mio

En tisdag i norr

C'est la vie

Det går rykten om att sommaren är på väg att göra ett kort återtåg. Kanske stämmer det för då jag går runt fjärden vid 06:30, får jag knyta jackan runt midjan. På jobbet är det fullpackat men jag hinner med både gym och middag innan jag placerar mig i soffan. Frågan är om jag kommer att somna ELLER om jag ska ta mig an Emelie in Paris säsong 3?

mio

En fotografering

C'est la vie

Jag har riggat för denna fotosession, ja det ska bli albumomslag och föreställningsreklam för nästa show. Vår hovfotograf Peder anländer.

Men svårigheterna är många. Rosen-ringen jag vävt ihop är otymplig och blir inte så symmetrisk som jag tänkte den. Jag måste hålla ut armarna för att hålla den uppe och det är svårt att tänkta på både mimik och muskulatur samtidigt. Kanske är jag bara självkritisk, kanske blir bilderna bra.

Det var tänkt att jag skulle se ”neutral” ut men då jag tjuvkikar på bilderna så tycker jag att ”neutral” i mitt ansikte även kan se ut som ”sur”. Bu. Eller, så blir det bra ändå. Jag väntar bävande.

mio

Som det kan va…

C'est la vie

21:30

Det är inte första gången som Zeb tar kort på mig då vi ser på teve.

Som försvar ska tilläggas att jag bara fick fyra timmars sömn igår-natt, men ändå…

Jag närmar mig mor och fars rytm då jag glatt studsar ur sängen vid fem-snåret, då ingen är vaken, då ingen stör mig, då ingen utom jag bestämmer vad jag ska företa mig.

Men det har ett pris.

Jag har svårt att följa med i serier.

Ibland så har serie-karaktäer dött utan att jag ”lagt märke till det” men jag antar att det är ett pris som jag får betala för att vara en morgonfågel. Sov gott! Ps: Förlåt mina dubbelhakor/ dubbelkinder…

mio

Det drar ihop sig (mot höst + håret)

C'est la vie, Sax & Maskin

Det drar ihop sig. Alla vet det. Jag vet det där jag går runt sjön numera i munkjacka. Alla vet det även de gul-svedda träden, sålunda fåglarna. Med lätt nervösa vingetag flaxar de runt i okoreograferade rörelser och jag har ingen aning vad de håller på med. Äter de upp sig innan avfärd? Peppar de varandra och den förste som beger sig söderöver följs sedan av de andra? Vart ska de? Nordafrika? Så långt. På jobbet blir det idag b.la en permanent! Tänk så kul att kunna förändra ett hårs struktur. Det blir liksom mer hår, mer ombonat och så fint. Yvonne du är en supermodell! PS: Visst följer ni vår salong Sax & Maskin på Instagram och Facebook?

mio

Livet som hemmaman

C'est la vie

Jag har tagit ledigt denna måndag för att jobba med mitt manus till den kommande föreställningen. Det går så där… Jag gör först frukost och tänker just sätta mig vid datorn då jag ser att solen skiner och tänker ”jag börjar med en promenad” Efter promenaden sätter jag mig vid datorn bara för att komma på att om jag går till gymet först så passar det bättre ihop med lunchen. Det blir biceps och triceps och sedan lunch. Av lunchen blir jag sedan så trött att jag unnar mig själv en liten powernap. Jag sätter inget alarm och sedan vaknar jag upp två timmar senare bara för att komma på att jag måste börja med middagen. Är det så här hemmafruar haft det i alla år?
Sänd mig styrkekramar

mio

Förändringar

C'est la vie

Vi förändras lite varje dag. Lite bättre blir vi allt och samtidigt är det något som blir sämre. Mina vader har på något sätt ”delat” sig (Gud vet hur och varför) och blivit som rejäla masurknölar. Jag tror det räknas som plus för att jag blivit starkare men säker är jag inte.

Mitt tålamod för idioter har samtidig blivit sämre och eftersom naturen gett mig världens sämsta pokerface och nu även en mun som inte kan sansa sig, så måste jag se till att räkna 1,2,3 innan jag tar till orda. Jag tror att det här räknas som något dåligt, men säker är jag inte.

Mitt hår verkar tjockna även om Zeb säger att det är lika tunt som förut och mitt minne verkar bli sämre (fast jag vill flika in att jag kommer jag ihåg vart jag lagt nycklarna) Vi förändras lite varje dag och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tänker ändå ”bra”, men säker är jag inte…